Wednesday, February 18, 2015

It's Kind of a Funny Story by Ned Vizzini

It's Kind of a Funny StoryTitel: It's Kind of a Funny Story
Författare: Ned Vizzini
Sidor: 444
Format: Paperback (Disney-Hyperion)
Release: 2007

Ambitious New York City teenager Craig Gilner is determined to succeed at life - which means getting into the right high school to get into the right job. But once Craig aces his way into Manhattan's Executive Pre-Professional High School, the pressure becomes unbearable. He stops eating and sleeping until, one night, he nearly kills himself.

Craig's suicidal episode gets him checked into a mental hospital, where his new neighbors include a transsexual sex addict, a girl who has scarred her own face with scissors, and the self-elected President Armelio. There, Craig is finally able to confront the sources of his anxiety.

Ned Vizzini, who himself spent time in a psychiatric hospital, has created a remarkably moving tale about the sometimes unexpected road to happiness.



RECENSION
Jag har inte läst på ett tag. För det mesta har jag läst enstaka sidor här och där, då och då. En skulle kunna säga att läsa över 300 sidor kurslitteratur i veckan inte direkt ökar suget att koppla av med ytterligare en bok, men det kanske bara är jag. Men så i mitten av januari fick jag av någon jävla anledning för mig att jag inte hade läst den här boken ännu, och att jag kanske borde göra det. Jag lånade hem två böcker: It's Kind of a Funny Story och Boy Meets Boy. Den senare har jag ännu inte påbörjat, men så är det ju tentavecka och jag prokrastinerar genom att skriva den här recensionen... men det gör inte till! Jag fick för mig att jag behövde läsa något "allvarligt", något som relaterade till min dagliga dos av ilska för mänskligheten (homofobi, rasism, våld, SÄNKT STRAFF FÖR ÖVERGREPP PÅ BARN?!?!?!?), så naturligtvis behövde jag något roligt om psykisk ohälsa och lyckliga icke-heterosexuella ungdomar. It's Kind of a Funny Story hör till det förra. 

Jag skulle inte säga att jag blev besviken av Ned Vizzinis bok, men jag blev besviken. Hoppsan? Jag vet inte vad jag väntade mig. Saknade den djup? Nja, den var väldigt lätt att relatera till - särskilt med det där om att inte palla skolarbetet, känna sig medelmåttig = depression (I can relate) - och jag tycker att den hanterade ämnet väldigt bra (säger jag dock utan större inblick i hur det är att faktiskt vara deprimerad, jag skulle inte klassificera mig som det och av den anledningen är jag lyckligt lottad). Ned Vizzini, som själv hanterat liknande psykiska problem som sin huvudkaraktär, tror jag dock har hanterat det någorlunda trovärdigt; jag vet iallafall att jag blev rädd av att läsa boken. Jag kunde relatera till ämnet och huvudkaraktärens ångest, och med vetskapen att Ned Vizzini gått igenom liknande problem så gjorde det mig rädd. Det var trovärdigt, i min åsikt, och därför var det även skrämmande.

Varför blev jag besviken då? Jag kan inte förklara det bättre än att jag inte fick känslan av kärlek för boken när jag läste den. Den var lättläst, den var intressant, den var till och med skrämmande - men jag kände inte mycket mer för den. Den kändes lite... hastig? Kanske var det så att jag blev obekväm med den just för att den var trovärdig och verklig, för att karaktärerna inte var underbara och älskvärda utan helt... verklighetstrogna. Verklighetstrogna på det sättet att jag ser sanningen i dem, men de är den typen av människor som jag i verkliga livet inte tål. Jag tål inte människor som tycker psykisk ohälsa är coolt, något att sträva efter, eller låtsas ha det för att de inte förstår vad den innebär. Detta är sidokaraktärerna, vill jag förtydliga, och inte huvudkaraktären, och de gjorde mig obekväm. Baksidan av myntet är då självklart att psykisk ohälsa har både glorifierats och följaktligen gjorts till en exklusivitet, det har osynliggjorts. När någon säger att de är deprimerade möts de ofta med "det är du inte alls", "du mår inte tillräckligt dåligt för det", eller "du låtsas bara för att få uppmärksamhet". Det gjorde mig också obekväm, för jag började ifrågasätta min egen mentala hälsa samtidigt som jag hemsöktes av dessa uttryck - för jag är inte exklusiv nog att kunna relatera till det? Förstår ni mitt dilemma. Det hör kanske inte så mycket till boken snarare än till den verkliga världen, men boken fick mig att tänka i dessa banor och det är därför jag lyfter det.

Jag fick som sagt ingen känsla för boken som skrev "fan vad bra den är!". Den var intressant, tankeväckande - men den var inte fantastisk för mig. Kanske var det obehaget som gjorde det, men vanligtvis brukar jag tycka om böcker som får mig att tänka till och väcka känslor. Det var något som inte riktigt sög in mig.

Trots det är det en bok jag rekommenderar. Jag rekommenderar den till de som är intresserade av en bok som tar upp psykisk ohälsa på ett trovärdigt sätt, som är beredda på att kanske bli lite obekväma med sin egen sits och andras beteende. Det är en intressant läsning för att få en mer individuell, personlig och kanske till och med mänsklig inblick i hur det är att leva med depression, och vad som kan orsaka det. Oftast när en läser om psykisk ohälsa är det medicinskt, vetenskapligt och dehumaniserat... det känns inte verkligt. I den här boken kändes det verkligt. Jag kunde relatera och ifrågasätta min egen hälsa och syn på psykisk ohälsa, vilket jag tyckte om. Så på ett övergripande plan tycker jag om boken - idealistiskt tycker jag om den - och i teorin hade det varit en perfekt bok för mig... men praktiskt nådde den inte hela vägen fram, tyvärr. Jag vill dock säga att trots att jag ger den en så låg poäng så rekommenderas den ändå, det är nyttig läsning. Lite som kurslitteratur, bra att kunna men inte helt gripande. 


1 comment:

Smyg in en liten kommentar om ni orkar, vill och kan! :D Jag försöker att alltid svara på kommentarer, men om ni har en fråga så mejla gärna! :D