Wednesday, October 16, 2013

The Alchemyst by Michael Scott

The Alchemyst The Secrets of the Immortal Nicholas FlamelTitel: The Alchemyst
Serie: The Secrets of the Immortal Nicholas Flamel #1
Författare: Michael Scott
Sidor: 369
Format: Hardcover (Delacorte Press)
Release: 2007

He holds the secret that can end the world

The truth: Nicholas Flamel was born in Paris on September 28, 1330. Nearly seven hundred years later, he is acknowledged as the greatest Alchemyst of his day. It is said that he discovered the secret of eternal life.
  The records show that he died in 1418.
  But his tomb is empty.

The legend: Nicholas Flamel lives. But only because he has been making the elixir of life for centuries. The secret of eternal life is hidden within the book he protects - the Book of Abraham the Mage. It's the most powerful book that has ever existed. In the wrong hands, it will destroy the world.
  That's exactly what Dr. John Dee plans to do when he steals it. Humankind won't know what's happening until it's too late. And if the prophecy is right, Sophie and Josh Newman are the only ones with the power to save the world as we know it.

Sometimes legends are true.
   And Sophie and Josh Newman are about to find themselves in the middle of the greatest legend of all time.


RECENSION
Alltså nej, omslag borde inte få vara såhär snygga. Med eller utan dustjacket, den här boken är alldeles för vacker för att vara tillåten. Titta bara på resten av serien! Aaaargghhhh, de är så fina! Jag skulle kunna tänka mig att läsa resten av serien enbart för att jag vill äga omslagen. Det är inte okej.

Men nog om min omslags-förälskelse - den här boken var okej. Den var spännande, men inte som jag väntade mig. Det kändes ganska mycket som en middlegrade-bok, lite rörig och hoppig. Ena stunden var de här borta, andra stunden någon helt annan stans. Det kändes lite bipolärt. Jag tyckte inte illa om boken, den hade mycket godbitar för en mytologi-fantast som mig själv, den var väldigt händelsefull och spännande - men den orkade inte riktigt hela vägen för mig. Den kändes lite barnslig, vilket jag inte väntade mig och därför blev det en negativ lutning för mig. Nej, den orkade inte hela vägen helt enkelt. Jag är faktiskt lite besviken.

Vad som störde mig mest var nog karaktärerna, för det är inget fel på konceptet eller handlingen i sig. Tvillingar, mystiska krafter, all mytologi är verklighet - love it. Men karaktärerna... de kändes inte bra. De var oerhört platta, och det blev väldigt flummigt med så många perspektiv på en och samma gång. Så, ja, språket var väl det andra på min lista som irriterade mig. Det kändes inte koncist, det var väldigt hoppigt och lite överallt. Ena sekunden försöker författaren förklara Sophies tankar, sedan hoppar Flamel in med sina och det blir alldeles virrigt. Så, karaktärer och språk = blä. De var inte jobbiga, egentligen, de var ändå helt okej, men de var så oerhört platta, typiska middlegrade-personligheter (de var så oskyldiga och snälla, blääääää) och jag vet inte om de egentligen hade några känslor. Nej, fy.

Sedan har vi ärkeskurken... John Dee. Dee fick mig att skratta i första halvan av boken för att han var en så uppenbart platt och löjlig skurk. Han var så platt, helt igenom ond och det var skrattretande hur typisk han var för genren. Han hade ingen personlighet över huvud taget, utan påminde mig mest om skurkarna i Scooby Doo som menar att allt hade gått vägen om det inte varit för de snokande ungarna. Åh, jag fick mig allt ett gott skratt i början... I slutet var han bara irriterande. Ingen personlighet, så oerhört platt och rent ut tråkig. Nej, usch.

Så, ja, jag vet inte vad jag ska säga om karaktärerna... De var platta och tråkiga och så typiska för sin genre. Jag vet inte om det bättrar sig med seriens gång, men jag hoppas det. Den enda som hade någon potential, kände jag, var Josh... Jag hoppas att Josh blir ond. Jag vet, hade varit så klyschigt, men åtminstone hade han kanske fått en personlighet - eller försök till karaktärsutveckling. 

Men, nog om det, handlingsmässigt så är det här en väldigt rolig idé. Jag älskar konceptet, jag älskar hur Scott blandar myter med verklighet och sina egna påhitt på ett väldigt utvecklat och genomtänkt sätt. Bravo på den fronten! Sedan kanske det var lite förutsägbart - mest p.g.a karaktärerna, om jag ska vara ärlig - och ja, kanske inte oerhört nyskapande i alla aspekter - men intressant och spännande. Ja, jag gillade handlingen och konceptet väldigt mycket faktiskt. Mytologin är fantastisk, historiskt sett är den så vitt jag kunde se fläckfri. Well done, indeed.

En annan sak som jag irriterade mig, utöver språket och karaktärerna, var hur ombytlig boken var. Scott höll sig inte riktigt till sina fakta, och därför kändes det väldigt ombytligt. Som ett exempel, [SPOILER] efter THE GREAT BATTLE - alltså höjdpunkten i boken, typ - så säger Saccy (en karaktär som hade potential att vara badass och misslyckades) att hon aldrig haft så roligt på två tusen år eller något liknande. Några timmar senare när hon hjälper Sophie så förklarar hon om olika vampyrsläkten och hur de som dricker blod inte gör det för att de behöver näring, utanför att de vill känna känslor - slutsats, Saccy kan inte känna känslor. MEN HON VAR JU GLAD ALLDELES NYSS?! 

Ett annat exempel är inann THE GREAT BATTLE, då Dr. Dee menar att de inte kan invadera stället som Flamel och tvillingarna gömmer sig på utan en Elder, och den kompanjonen han har då - The Morrigan - inte är stark nog för att hon är av andra generationen. Efter nämnda strid, så pekar han ut att The Morrigan gjorde något speciellt för några tusen år sedan som gjorde att hon blev minst lika stark som en Elder av första generationen. VA? Så ni hade en som var stark nog från första början? Varför var det ingen som tänkte på det innan ni gick och anlitade ytterligare en Elder? Jag bara AAARRGHHHH.

Så, det störde mig. Och förvirrade mig. Aj, mitt huvud gör ont bara jag tänker på det.

Ja, ehm, jag är besviken på den här boken. Den var inte alls som jag trodde att den skulle vara, men samtidigt var den inte dålig. Den var spännande och lättläst, men jag tror att man måste sluta tänka så mycket och bara go with it för att verkligen kunna njuta av boken. Jag är osäker på om jag vill läsa uppföljarna, då det känns som att inget speciellt kommer hända förrän i näst sista eller sista boken och jag orkar kanske inte allt det. Jag får fundera på detta.

Språket, som sagt, irriterade mig för att det var så förvirrande. Ena sekunder var det ur dennes perspektiv, andra sekunden ur någon helt annans. När man skriver i tredje person så är det viktigt, tycker jag, att man är tydlig med vems perspektiv det utspelar sig. Man inte inte hoppa mitt i en mening (tycker jag) då det förvirrar läsaren och nej jag tyckte verkligen inte om det. Usch. Plus att speciellt språket fick det att kännas som en middlegrade-bok för att det talade till mig som jag var ett barn och inte kunde tänka för mig själv. Nej, usch.

Så, nej det här var inte den bästa bok jag läst - men det var inte den sämsta heller. Den var helt okej och med ett spännande koncept, intressant mytologi och med bättre och utvecklade karaktärer och bättre skrivning så hade jag nog tyckt väldigt mycket om den. Men som den är nu... den var helt okej.

Uppföljare:
   
 

1 comment:

Smyg in en liten kommentar om ni orkar, vill och kan! :D Jag försöker att alltid svara på kommentarer, men om ni har en fråga så mejla gärna! :D