Tuesday, July 30, 2013

Eleanor & Park by Rainbow Rowell

Tack till Anna för den här underbara presenten! 

Titel: Eleanor & Park
Eleanor & ParkFörfattare: Rainbow Rowell
Sidor: 325
Format: Hardcover (St. Martin's Griffin)
Release: 2013


two misfits.
one extraordinary love.

eleanor... Red hair, wrong clothes. Standing behind him until he turns his head. Lying beside him until he wakes up. Making everyone else seem drabber and flatter and never good enough... Eleanor.

park... He knows she'll love a song before he plays it for her. He laughs at her jokes before she even gets to the punch line. There's a place on his chest, just below his throat, that makes her want to keep promises... Park.

Set over the course of one school year, this is the story of two star-crossed sixteen-year-olds - smart enough to know that first love almost never lasts, but brave and desperate enough to try.


RECENSION
Det finns tre typer av synopsis-skrivare. 
1) De avslöjar halva handlingen i två meningar. OBS! Ibland är det faktiskt bokens fel för att den inte har någon egentlig handling.
2) De som uttråkat knappar på tangenterna i ett försök att sälja en bok, men egentligen så bryr de sig inte och resultatet är mediokert. 
3) Hen som skrev synsopsisen till Eleanor & Park.
    Är det okej att älska synsopsisen nästan lika mycket som själva boken?

Först av allt, om ni tror att Eleanor & Park är en glad "feel good"-bok om ung kärlek så har ni fel. Jag gjorde misstaget att vara optimistisk när jag påbörjade läsa och fick mitt hjärta krossat efter bara några kapitel. Jag blev otroligt ledsen av att läsa den här boken, trots att den har skämt och underbar söt kärlek som jag av hela mitt hjärta önskar mig. Den gjorde mig så kärlekssjuk, vilket är normalt och inget deprimerande i sig, men även otroligt ledsen. Jag tror att språket är mest skyldigt till detta, eftersom det sade på direkten att "du kommer böla sönder sina tårkanaler" och "hur känns det att få hjärtat skuret i små, små bitar?". Det var rent ondskefullt.

Detta är ingen glad bok egentligen, den har otroligt många faktorer som skapar problem för Eleanor och Parks förhållande. Eleanor är utstött, konstig och har ett hemskt familjeliv - men Park gillar henne ändå. Jag ska avslöja att familjen är det största problemet för deras kärlek, och inte på ett Romeo och Julia-sätt. Eleanors liv är en tickande bomb och det gjorde mig ledsen hela boken igenom, trots att den är smart och rolig och härlig och kärleksfull. Det är ett jobbigt ämne, vilket jag tycker om att läsa om, men trots att den hade smarta skämt och härliga moment... Så var jag mest ledsen.

Om vi ska jämföra, John Green skriver lite om svåra ämnen. Looking for Alaska handlar om att förlora en vän, The Fault in Our Stars om cancer... Men alla hans böcker lyckas ändå vara väldigt glada för mig. De är svåra, jovisst, men humorn och karaktärerna gör mig glad. Rainbow Rowell skriver också om ett lite svårt ämne... Men jag blir bara så oerhört ledsen. Så, ja, well played, Rowell. Well played...

Jag älskade den här boken. Den var väldigt intresseväckande och jag fastnade snabbt i handlingen. Eleanor och Parks förhållande är spännande, intressant och roligt - men samtidigt svårt och allt som kärlek ska vara. Jag njöt av att läsa den här boken och jag kunde knappt slita mig från den. När jag inte läste tänkte jag på den konstant, den hängde kvar i mitt bakhuvud som utan förvarning kikade fram vid middagen eller i bilen och gjorde mig ledsen. Eleanor & Park hemsöker mig än idag.

Men trots att jag älskade den så kunde jag inte förmå mig själv att verkligen älska den. Jag vet inte om det var min ledsamhet eller vad det var som fick mig att inte omfamna den här boken ordentligt. Kärleksintrigen är mundan, väldigt normal och verklighetstrogen. Inget fantastiskt möte, ingen kärlek vid första ögonkastet eller infasad i ett äventyr, utan en växande kärlek. Det är en kärlek, ett intresse, som växer under ett antal kapitel och när de väl blev kära... Låt mig citera John Green: "I fell in love the way you fall asleep: slowly, and then all at once." Jag älskade det, jag älskade hur normal och trolig deras kärlek var. Jag älskade den och jag vet inte vad jag ska göra med mig själv, ge mig en pojke att hångla upp eller något jag står inte ut! ....Ja, så kändes det.

Jag älskade den här boken, men jag har ingen aning om vilket betyg den förtjänar. Jag förvirrar mig själv eftersom om inte den här boken förtjänar fem stjärnor... hur kan någon annan bok göra det? Så känns det, och det är olidligt att känna så. 

När vi ändå pratar om kärlek och hur de blev kära (slowly, then all at once)... Eleanor och Park. Jag älskade karaktärerna, och hur de samspelade med varandra. Eleanor är spännande, ovanlig, konstig, utstött, med ett galet familjeliv och så många problem som både rörde och störde mig på en väldigt djup nivå. Jag har lite ogilla-kärlek till Eleanor, om jag ska vara ärlig, endast för att jag känner igen mig själv i henne. Alla problem som hon har, och som hon skapar i sitt förhållande med Park, är alla saker som jag är rädd för att jag själv kommer ha eller skapa i ett förhållande (minus det hemska familjelivet). Hon gör mig livrädd, men jag gillade henne ändå.
  Park vill jag gifta mig med. Förlåt, jag kanske säger det här ofta om fiktiva karaktärer, men jag vill gifta mig med Park. Han är perfekt på ett imperfekt sätt och jag orkar bara inte. Kan jag få träffa en Park?

Karaktärsutvecklingen var kanske inte top-notch på ett "gå ifrån ignorant till upplyst"-sätt. De förändras inte något katastrofalt, men det är verkligheten. Man förändras med tiden, men inte sådär. Det var ingen drastisk karaktärsutveckling som man gärna vill se i andra typer av berättelser, utan de var sig själva och förblev sådana. Hon var Eleanor och han var Park, på samma sätt som jag är Emelie och var så för ett skolår sedan också.

Språket har jag redan nämnt, så jag ska vara kortfattad i den här sektionen. Hatade och älskade det; språket (berättarsättet) får mig att vilja krypa ihop i fosterställning och gråta för livet är hemskt och vad är det för mening med att älska om allt du vill ha slits från dina armar av utomstående krafter. Livet är jobbigt. Men det var ett bra språk, inte utomordentlig eller ovanligt, men det berörde mig så som det berättade sida efter sida. Som sagt, det smärtar mig.

Jag sade det förut och jag säger det igen: jag älskade den här boken. Jag rekommenderar starkt att ni läser den här boken, men var beredda på att vilja hoppa från en bro av hjärtkross. Den är inte glad, den får en inte att må bra, den är ledsam och hemskt och underbar och jag vill slita ut mitt hjärta för det gör alldeles för ont. En riktigt bra bok, men jag tvivlar fortfarande på vilket betyg jag borde ge den här. Den påminner lite om The Perks of Being a Wallflower på det sättet att jag inte vet hur jag ska betygsätta, men även på det sättet att jag tror att många kommer älska den här boken, andra inte. Det bara är en sådan bok.

2 comments:

  1. O___O Jag trodde det här var en söt kärleksbok!! Men den är sorglig?? Nu vill jag läsa den ännu mer!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Eller hur! Jag blev jätteförvånad :o

      Delete

Smyg in en liten kommentar om ni orkar, vill och kan! :D Jag försöker att alltid svara på kommentarer, men om ni har en fråga så mejla gärna! :D