Wednesday, April 24, 2013

Wolfsbane by Andrea Cremer

Titel: Wolfsbane
Serie: Nightshade #2
Författare: Andrea Cremer
Sidor: 390
Format: Hardcover (Philomel Books)
Release: 2011

When Calla Tor wakes up in the lair of the Searchers,
her sworn enemies, she's certain her days are numbered. But then the Searchers make her an offer - one that gives her the chance to destroy her former masters and save the pack - and the man - she left behind. Is Ren worth the price of her freedom? And will Shay stand by her side no matter what? Now in control of her own destiny, Calla must figure out which battles are worth fighting and how many trials true love can endure and still survive.


RECENSION
Det har nu gått två år - nästan på pricken - sen jag läste första boken, Nightshade, och som jag minns den så tyckte jag väldigt mycket om den. Tyvärr har jag glömt majoriteten av den boken och vet därför inte längre vad det var som jag tyckte var så jävla bra. Så går det när man skjuter upp sequels, Emelie! Okej, men jag tror att jag fick en aning om varför jag tyckte om Nightshade i slutet av den här boken... det måste ha varit spänningen i slutet som fick mig att minnas.

Nej, jag säger inte att slutet av Wolfsbane var spännande, men det var i slutet av den som jag började minnas Nightshade lite mer som en helhet. "Slutet av Wolfsbane var inte spännande?" säger ni då, med ett nyfiket knäck med huvudet. Nej, är svaret, nej det var det inte. Slutet av den här boken var trist. Det slutade inte ens som en bok, det slutade med en sådan jävla cliffhanger som gör att alla tre böckerna i serien lika gärna hade kunnat vara en och samma bok, med lite fler kapitel! 

Okej, slappna av. Jag tyckte inte illa om den här boken. Jag tyckte inte att den var dålig, den var utmärkt för underhållningsläsning, det gick fort att läsa och det var inte ansträngande att hänga med. Där har vi nyckelordet; underhållning. Det här är helt klart en bok för simpla underhållningssyften, inte ansträngande för läsaren att hänga med i och därför inget som är menat att analyseras. Men i och med att den var lämpad för leisure reading, så tappade den mycket i fart och händelseförlopp. Jag ska vara ärlig (som alltid) när jag säger att det hände nästan ingenting i den här boken. Majoriteten av de 390 sidorna är uppbyggd av dialog efter dialog, med ett och annat lovey-dovey kärleksbråk, avundsjuka, Calla not knowing shit what to do, och skämt efter skämt. Sida in och sida ut, den här boken är skriven för att vara underhållande, med överdrivet skämtande och lätta samtalsämnen och skämt som ärligt talat inte var extremt roliga, men som ändå gjorde mig på bra humör - för det var simpel underhållning.

Men trots att ingenting direkt hände... Jag behövde den här boken. Den var oerhört lätt att läsa och det var någonting som jag verkligen behövde efter Cowl och Lord of the Rings tidigare i år. Jag behövde något simpelt och underhållande att läsa, och i det syftet var den här boken perfekt. Men som en fortsättning i en serie som förmodligen är menad att fånga läsaren och intressera den för handlingen... tja, det kunde ha vart bättre på den fronten.

Så händelseförloppet var ett minus från mig, men även den här sjukdomen som i stort sett alla PR-sequels lider av numera. Jag har tidigare nämnt att jag är rädd för att läsa uppföljare i PR-genren, speciellt efter vad Crescendo (Becca Fitzpatrick) gjorde mot min bittra natur. Den här sjukdomen framkallar symptom som kärlekstrassel, angst, förtroende-issues, etc etc. Någon sade mig tidigare i år att Wolfsbane inte var särskilt grov på den här fronten, vilket jag kan hålla med om, men det betyder inte att Wolfsbane är frisk. Även Nightshade-serien lider av den här fruktansvärda åkomman, och vi måste snarast hitta ett botemedel! För ärligt talat, mina damer och herrar, jag kunde inte bry mig mindre om upprepande kärlekstrassel i uppföljare. Det var okej de första gångerna jag läste om det, men när alla #2 i en serien följer det här exakta mönstret, då blir det bara irriterande. Jag vet, vi måste få karaktärerna att sluta lita på varandra, inga förhållanden är perfekta, bla bla bla, men varför måste dessa problem vara exakt likadana i varenda jävla uppföljare? Nej, nu får det vara nog.

I övrigt... Ja, vi kan väl lika gärna tackla karaktärerna nu. Calla var en favorit i Nightshade, eftersom hon var så stark, men i den här boken var hon en jävla Mary Sue med huggtänder. Jag upprepar, varför måste huvudkaraktären vara så jäva snygg? Medelmåttig hade räckt, ni behöver inte skriva fula karaktärer, men jag vill ha variation! Jag älskar när karaktärer tvivlar på sig själva, jag gillar sådan issues eftersom jag kan relatera till dem, men liksom med uppföljar-sjukan... Sluta upprepa er! Calla gnäller bara om det, och när det händer i vartannat kapitel... ja, det blir lite trist efter ett tag.

Shay... what's his deal? Jag förstår inte varför han var så söt i förra boken egentligen... Jag är förvirrad, jag kan erkänna att han är känslig av sig och verkligen bryr sig, men annars var han väldigt mycket av en manlig Mary Sue i den här boken... även den här med huggtänder.

Nya karaktärer? Ohja! Även om konstant dialog och skämt i varannan mening blir irriterande efter ett tag... Connor var ganska härlig. Han var underhållande och upplyftande, jokern i gänget, och det var helt okej. Adne störde jag mig på ibland, och när jag inte gjorde det så brydde jag mig inte om henne. Silas... åh, Silas. Härlig karaktär, om än irriterande. Ja, det gick alldeles utmärkt med en sådan karaktär!

Språket? I 2011 när jag skrev Nightshade-recensionen så skrev jag att språket var väldigt bra och att jag inte fann några fel... Jag får väl hålla med där, men det var inte intressant. Det var ett sådant typiskt språk för den här genren, vilket är okej i sig, men det fångade inte mitt intresse. Istället för att beröra mig med vackra metaforer och sådant så var det här språket endast ett sätt för mig att se vad som hände härnäst i berättelsen.

I helhet? Ja, det här var väl en rätt okej bok. Den var inte dålig, perfekt för underhållningssyften, men jag kan tänka mig att den kommer som en besvikelse för hardcore Nightshade-fans. Det hände nästan ingenting och majoriteten av boken består av dialoger... Ja, inte superintressant, men om man är sugen på en underhållande och lätt läsning, ja då rekommenderar jag väl den här serien. Om man länge har velat läsa Nightshade-serien men inte börjat ännu... Ja, förvänta er inte något spektakulärt. Läsvärd, förmodligen, men kan komma som en besvikelse om man älskade första boken. Men det är ju endast min åsikt...

2 comments:

  1. Haha, TACK SÅ MYCKET EMELIE!!
    Ja, kör kör kör!! Om jag kan så kan du! :D

    ReplyDelete

Smyg in en liten kommentar om ni orkar, vill och kan! :D Jag försöker att alltid svara på kommentarer, men om ni har en fråga så mejla gärna! :D