Monday, March 11, 2013

Impulse by Ellen Hopkins

Titel: Impulse
Författare: Ellen Hopkins
Sidor: 666
Format: Paperback (Margaret K. McElderry Books)
Release: 2007


                                      Act
on your impulse,
swallow the bottle,
cut a little deeper,
put the gun to your chest.

Tony's painful childhood memories can be quelled only through pills. Vanessa has secrets that keeps her coming back to the blade. And Conner seems to have the perfect life on the outside, but his inward battle with his parents, his peers, and himself give him one last choice - to pull the trigger.

These are three lives that would have been cut short if not for the hasty intervention by loved ones. Or fate. Now they are given a second chance at a better life - but only if they help one another, and if they find the strength to let go of their inner demons. For good.


RECENSION
Kan vi alla ta och uppskatta introt som står skrivet i rött ovanför? Act on your impulse. Jag dör, så sjukt catchy och vackert. Men i vilket fall, den här boken var riktigt bra.

Varför? Jo, för att den var så sjukt smärtsam och tung och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Och det där slutet. Det där slutet. Wow, jag väntade mig inte det där. Det där var för mycket, nej, jag kan inte hantera det, usch nej, för mycket feels på två dagar, mitt hjärta brister. Hela den här boken hanterar ett tungt ämne - våldtäkt, misshandel (fysiskt och psykiskt), självskada (säger man så?), knark och självmordsförsök. Det är så mycket i en bok, och jag har hört att Ellen Hopkins ska vara dikternas mästarinna när det gäller dessa tunga ämnen. För fan, det gjorde ont i mina armar varje gång jag läste om Vanessas vilja för att skära sig själv. Det är helt sjukt att så många faktiskt håller på med det, på riktigt, och det gör så ont att tänka på det. Sådana här böcker får mig verkligen att uppskatta den familj och det liv som jag har, och jag frågar även mig själv "Är jag stark nog?".

Det som dessa ungdomar går igenom... Skulle jag kunna göra det? Skulle jag klara av det? Är jag stark nog? Jag avskyr självmord eftersom det gör alldeles för ont att tänka på de som man lämnar efter sig, de som älskar en... men för de som har ingen alls? Vem skulle sakna dem? Det är så hemskt. De känner sig så svaga, men låt mig berätta något för er. De som tar sig ur all den här skiten, de som klarar sig och som fortsätter leva... Jag älskar er. Ni är de starkaste människor jag vet, så mycket starkare än jag själv är. Och nu snackar jag inte om de som skär sig själva för uppmärksamhet (de som tar så lätt på det) eller de som kör "cut-for-bieber" (bara ugh), utan de som har seriösa problem och som känner att det är enda sättet att få ut sina känslor och att undkomma något de fruktar ännu mer än döden. Wow. 

Och innan ni kommenterar om det där med "de som cuttar för uppmärksamhet", håll käften. Jag känner folk som har gjort det, tagit lätt på det... Det är inte okej. Jag har ingen respekt för "cut for bieber" eller liknande skit. Okej, jag är klar. NÄSTA.

Språket... Ja, det är skrivet på vers? Poesi, ni vet, jag är inte så bra på det. Jag läser förmodligen inte rätt heller, eftersom jag inte läser det som olika rader eller stycken... Jag läser mer innehållet, så förlåt om jag inte fattar grejen. Det var fint, men jag har inte lärt mig att läsa poesi så själva versgrejen är lite bortslösad på mig... förlåt xD Men det var härliga ordval, lite annorlunda från vardagens läsning och det kändes som en lätt (och tung) läsupplevelse :) Jag gillade det.

Karaktärerna. Jag tänker tackla tre av dem. Så, Tony. Jag tyckte bäst om honom genom större delen av boken, han är väldigt lätt att älska tycker jag, och han hade en intressant historia. Sarkasmen och skämten karaktärerna emellan förgyllde min dag något ibland, och Tony är en av de starkare karaktärerna som jag har mest respekt för. Jag tyckte oerhört mycket om honom.

Vanessa tyckte jag tyvärr minst om. Hon var som bäst från sitt eget perspektiv, men det är väl så det borde vara. Hon var en bra karaktär och det gjorde så ont att läsa hennes kapitel... Men jag tyckte även att hennes story var minst intressant, av någon anledning. Men hon var bra, som sagt, och jag tycker väldigt mycket om henne också.

Conner... åh, Conner. Varför? Mot slutet så blev det här min favoritkaraktär. Han var så komplex, flera lager som hela tiden veks ut och som gav oss lite mer information om hans karaktär och hans förflutna. Han var otroligt mystisk och mot slutet av hans smärta den som berörde mig mest. Ta det inte på fel sätt, jag älskade Tonys story, Vanessas var super också, men åh Conner... den var så komplex och dold, man fick se väldigt lite åt gången och hela tiden kom ännu en pusselbit som man inte riktigt visste vart den hörde hemma. Riktigt bra där! 

Karaktärerna som helhet: älskvärda. Djupa och jag tyckte mycket om dem, men de var även väldigt olika från början till slut. Conner var oerhört öppen i början, men dold mot slutet. Vanessa sluten i början och på bättringsvägen i slutet. Tony var likgiltig och hörde inte hemma någonstans i början... mot slutet var han som en helt nu person, och hans slut gjorde mig så oerhört glad. Jag hoppas verkligen att allt gick vägen och att kärleken överlevde allt det här. 

Slutet... ah, slutet som jag nämnde. Jag tänker inte avslöja vad som hände, men herregud vilken chock jag fick! Jag väntade mig absolut inte något sådant där! Jag visste att någon inte skulle komma ut, men wow... hur gick det där till? Well played, Ellen Hopkins, well played indeed.

Allt som allt så var detta en riktigt bra bok, men inte helt-jävla-super-amazing. Jag läser gärna fler böcker av Ellen Hopkins och kan mycket väl tänka mig att börja samla på hennes underbart fina böcker... Ja, det kanske händer. Men en riktigt bra bok, rekommenderas verkligen om ni är intresserade av ämnet... eller så kan jag helt enkelt beordra er att läsa boken! LÄS. Riktigt bra, en välförtjänt fyra :)

No comments:

Post a Comment

Smyg in en liten kommentar om ni orkar, vill och kan! :D Jag försöker att alltid svara på kommentarer, men om ni har en fråga så mejla gärna! :D