Saturday, March 23, 2013

Death Note (1-12) by Tsugumi Obha & Takeshi Obata



Death Note, Vol. 1: Boredom (Death Note, #1) Death Note, Vol. 2: Confluence (Death Note, #2) Death Note, Vol. 3: Hard Run (Death Note, #3) Death Note, Vol. 4: Love (Death Note, #4) 
1: Boredom, 2: Confluence, 3: Hard Run, 4: Love
Death Note, Vol. 5: Whiteout (Death Note, #5) Death Note, Vol. 6: Give-and-Take (Death Note, #6) Death Note, Vol. 7: Zero (Death Note, #7) Death Note, Vol. 8: Target (Death Note, #8)
5: Whitehout, 6: Give-and-Take, 7: Zero, 8: Target
Death Note, Vol. 9: Contact (Death Note, #9) Death Note, Vol. 10: Deletion (Death Note, #10) Death Note, Vol. 11: Kindred Spirit (Death Note, #11) Death Note, Vol. 12: Finis (Death Note, #12)
9: Contact, 10: Deletion, 11: Kindred Spirit, 12: Finis
Titel: Death Note
Serie: Death Note #1-12
Författare: Tsugumi Obha
Illustratör: Takeshi Obata
Sidor: approx. 200/volym
Format: Paperback (ViZ Media)
Release: eng. 2005-2007 (2003-2005 Japan)

Light Yagami is an ace student with great prospects - and he's bored out of his mind. But all that changes when he finds the Death Note, a notebook dropped by a rogue Shinigami death god. Any human whose name is written in the notebook dies, and now Light has vowed to use the power of the Death Note to rid the world of evil. But when criminals begin dropping dead, the authorities send the legendary detective L to track down the killer. With L hot on his heels, will Light lose sight of his noble goal...or his life?

RECENSION
Jag recenserade första boken - Boredom - enskilt för cirka ett halvår sedan (läs här) och älskade den redan då. Självklart, efter att min nyfikenhet väckts i november och jag älskade första volymen, ja självklart var jag tvungen att köpa alla böckerna och läsa dem snarast möjligt. Snarast möjligt blev den senaste veckan, då jag har sträckläst de här böckerna. En bok per dag, jag plöjer verkligen igenom den här serien. Är det så uppenbart att jag älskar den här serien?

Jag tänker nu recensera hela serien som en helhet, inte en bok för sig... för det är alldeles för jobbigt. Ja, vart ska jag börja? Vi kan väl försöka tackla handlingen:

Shinigamin (dödsgud) Ryuk tappar medvetet sin Death Note i den mänskliga världen i volym 1 p.g.a. tristess. Han är uttråkad och när någon tar upp hans Death Note i den mänskliga världen så får han sticka ned dit. Light Yagami råkar plocka upp boken och inser snabbt vad han skulle kunna göra med den. Han bestämmer sig för att rensa världen på brott och våld, i jakt på en fredlig värld, och börjar avrätta brottslingar med dödsboken. Detta besynnerliga massmord väcker uppmärksamhet världen över och världens bästa detektiv, L, börjar utreda dödsfallen i jakt på den skyldige. En avdelning i den japanska polisen blir de första som utsätter sina egna liv för fara i jakt på Kira, som den skyldige kallas, och jobbar tillsammans med L för att sätta stopp för massmorden av brottslingar. Samtidigt så är Light väl medveten om hur han ska hålla sig från att bli arresterad eller upptäckt och "a battle of minds" börjar. Två genier mot varandra, det blir en utdragen kamp i klipskhet och planer att besegra den andre. Antingen dödar den ene den andra, båda kan inte överleva.

Ja, som ni förstår så är det inte en nödvändigtvis action-fylld manga, inte som vi kanske vill definiera action. Det är, sant som det är sagt, "a battle of minds", med klipska fällor, ett dödsspel mellan två genier. Det är väldigt mycket text, väldigt mycket inre mologer och planering, utredningar och uträknanden av den andres plan. Det är fartfyllt och det gäller att hänga med i deras tankebanor för att förstå hur det kommer utspelas. Oerhört spännande och komplicerat, jag satt som fastklistrad hela vägen igenom serien. Men när jag säger att det är action på ett komplicerat och tankesätt, så menar jag inte att det inte är något fysisk action överhuvudtaget. Självklart är det fysisk action här och där också, t.ex. när polisen rycker ut, någon vansinnig flykt eller helt enkelt när L och Light spöar upp varandra. 


Jag älskade L och Lights stunder tillsammans, när de väl hade träffats. Innan var det väldigt mycket att de inte visste vem den andre var, men när de väl träffats så var det ännu mer intensivt eftersom de försökte beräkna deras tankebanor och planer öga mot öga. Ännu bättre blev det ju eftersom Light behöver namn och ansikte för att kunna döda någon, och L går under ett falskt namn. Så hela den här tiden så undgick Light att få några säkra bevis emot sig och försökte ta reda på Ls riktiga namn, medans L försökte hitta bevis för att kunna arrestera Light. De är oerhört misstänksamma och beräknande, det var oerhört roligt att läsa.

Om ni inte har förstått det ännu så är L och Light mina favoritkaraktärer. L är min favoritkaraktär för att han är helt jävla brilliant, rolig och beräknande (han ser inte dålig ut heller... hehe). [Jag har ännu inte kommit över Ls öde i volym 7... ;__; LLLL~Jag kan inte riktigt förklara varför L är en sådan fantastisk karaktär, han bara är det, så ni får helt enkelt lita på mig. Light å andra sidan... Wow, Light. Light är en extremt komplicerad karaktär som utvecklas något enormt genom hela serien. Jag behöver inte tycka om hans metoder eller hans beteende för att tycka att han är en fantastisk karaktär, men jag har en väldig sympati för honom. Han är trots huvudkaraktären och jag har följt honom genom hela den här utvecklingen genom tolv böcker, självklart älskar jag honom. Han är dessutom ett fantastiskt exempel på vad som kan hända alla - han är så otroligt mänsklig. Light var en vanlig toppstudent som hade allt, han skulle ha blivit en brilliant detektiv och kanske kunnat jobba tillsammans med L [vilket vi ser i volym 5-7], om han inte hade hittat Ryuks Death Note. Light är så otroligt mänsklig på det sättet att han fick tag på den här dödsboken, ville använda den för att göra världen till en bättre plats, men blev korrumperad av dess krafter. Han blev otroligt arrogant, såg sig själv som en Gud, [vilket blev hans fall] och förstördes. Han är ett perfekt exempel på att vara mänsklig, hur det kan gå åt vilket håll som helst beroende på några små detaljer. Han var en bra människa, med goda avsikter, som förstördes av sin arrogans och kraften i dödsboken. Åh, fascinerande!

Ryuk är en annan favoritkaraktär. Han är helt underbar, speciellt i den första halvan av serien... och i sista volymen. Det finns så många definierande ögonblick för Ryuks karaktär som alltid gets to me. Hans kärlek till äpplen, hans nyfikenhet och hans skruvade humor, jag älskade varje sekund av hans karaktär. Plus det faktum att han aldrig tar en människas parti. Han är inte empatisk för mänskligheten, han anser Light och människorna i böckerna som underhållning. Han är uttråkad, släpper en dödsbok i den mänskliga världen och får se kaos och fartfyllda intriger som resultat. Just det att han heller inte tar något parti, han är inte emot eller med Light i kampen om en bättre värld. Han hjälper inte till om han inte måste enligt någon regel eller om han själv får ut något av det. Det var lite synd att han inte var lika aktiv i den senare halvan av serien, men slutet... åh, slutet. Ryuk var perfekt.

Språket, ja det är en manga med en massa textrutor. Eftersom det är väldigt mycket dialoger och monologer, och själva spänningen sitter i hur texten är formulerad så måste det vara tydligt. Det är oerhört mycket text som måste vara tydlig eftersom det inte finns mycket plats för långa meningar på en sida. Författaren gjorde ett utmärkt jobb med att få läsaren att hänga med, även om det fanns några tillfällen när jag var tvungen att läsa om eftersom jag inte förstod vad som hände. Men det var bra :D

Death Note är nog en serie som man älskar när man läser den, och analyserar när man är klar. Jag är villig att bortse från vissa brister som jag finner i min analysering av boken just eftersom jag älskar berättelsen så oerhört mycket, jag är oerhört fascinerad av själva idén för serien. Dock störde det mig att kvinnor i serien är väldigt stereotypiska. Misa Amane (se volym 4) är ett typiskt exempel på en stereotypisk kvinnlig karaktär. Hon är en idiot, hon är oerhört lojal mot Light som behandlar henne som skit och faktiskt ganska irriterande. Hon hade ett eller två moment där jag tyckte om henne, men det var inte mycket alls. Jag störde mig på hur kvinnor framställdes i serien, jovisst, men är villig att förbise det eftersom serien kretsar kring ett par killar som jag dessutom tycker är fantastiska. Jag kan tycka att om det ska vara kvinnliga karaktärer så behöver de inte framställas så irriterande, som Misa, och det fanns några exempel - e.g. Halle Lidner och Naomi Misori, vilka inte var några särskilt stora karaktärer. Men jag är villig att förbise detta eftersom det inte är en serie med fokus på hur kvinnor framställs, utan det är en serie om kampen mellan L och Light. Den är inte sexistisk, det bara råkar vara så att de viktiga karaktärerna är män och Misa är en nödvändig karaktär som måste vara dum. Hon måste vara det för att få serien att fungera, eftersom många gånger behöver Light använda sig av någon annan och uttnyttja denne.

Det fanns en del exempel där karaktärerna handlade dumt, men det visar bara att de inte är perfekta. Dock måste jag säga att Light och L ofta överlistade mig och fick mig att känna mig lite efter, men andra stunder så hängde jag med eller tyckte att de gjorde misstag. Men de är mänskliga, och det är väl det som jag får ut mest som ett budskap med serien. Att vara mänsklig, vilket framställs i den sista volymen med Lights karaktär... det var vackert. Sedan kanske serien inte har någon speciell mening, några djupa moraler som författaren ville föra fram, utan den är skriven rent i underhållningsyfte. Ett oerhört bra och intressant underhållningssyfte dock, vilket jag älskar.

Det finns så mycket att diskutera i den här serien... Åh, vad ska jag göra med alla mina tankar? Slutet, åh slutet... How will I go on? :o Jag avskydde slutet igår precis när jag läste ut sista boken, men nu älskar jag det. Det var perfekt och en sådan plot twist, aawwwwh jag dör! Jag ÄLSKAR plot twists, och den här serien har så många sådana. [L....L!!! ;___; Jag sörjer fortfarande. I was NOT expecting that!]

Lights slut (Spoiler): [Alltså, wow... Det var uppenbart redan i början av serien att Light skulle förlora till sist, och det framställdes oerhört bra i den sista volymen. Ifrån han sista monolog i ett försök att rättfärdiga sig själv till hur han till sist sjunker så lågt och dör. Det visar hur mänsklig han är, speciellt när Ryuk skriver ner Light Yagamis namn i dödsboken och Light ber om att få leva, hur han försöker rättfärdiga sig själv som Gud och sjunker så oerhört lågt... Hans arrogans blev hans död, men åh vad jag var säker på att han skulle vinna. När de avslöjade de invecklade planerna mellan Near och Light, hur Light nästan hade vunnit om det inte hade varit för Mikami... Åh, jag var så säker på att han skulle vinna och hade ingen aning om hur det skulle sluta, men så kommer Near med en sådan fantastisk FLIPPING THE TABLES och överraskade mig. Bara, wow. Helt fantastiskt.]

Jag ska sluta diskutera det här nu och säga såhär: Läs serien. Jag rekommenderar den här så jävla starkt, till alla, den är oerhört bra och jag älskade varje minut av den. Första arc:et (första halvan) är min favorit, men fyfan vad jag älskar sista boken. Det var en helt fantastisk läsupplevelse hela vägen igenom, så om ni inte har läst den här serien än så tycker jag att ni gör det snarast möjligt! Jag älskar den här serien av hela mitt hjärta, det är helt klart en ny favoritserie. Så, mina vänner, LÄS DEN! Om inte min åsikt har övertygat er ännu, kanske den här gif:en gör det:


Tyckte bäst om: Volym 7: Zero
Tyckte minst om: Volym 10: Deletion
Gillar omslag: Volym 1: Boredom & Volym 12: Finis
Ogillar omslag: Volym 10: Deletion

No comments:

Post a Comment

Smyg in en liten kommentar om ni orkar, vill och kan! :D Jag försöker att alltid svara på kommentarer, men om ni har en fråga så mejla gärna! :D