Tuesday, February 12, 2013

The Monstrumologist by Rick Yancey

Titel: The Monstrumologist
Serie: The Monstrumologist #1
Författare: Rick Yancey
Sidor: 454
Format: Hardcover (Simon & Schuster)
Release: 2010

These are the secrets I have kept. This is the trust I never betrayed. But he is dead now and has been for more than forty years, the one who gave me his trust, the one for whom I kept these secrets. The one who saved me... and the one who cursed me.

SO BEGINS THE JOURNAL OF WILL HENRY
orphaned assistant to Dr. Pellinore Warthrop, a man with a most unusual speciality: monstrumology, the study of monsters. In his time with the doctor, Will has met many a mysterious late-night visitor, and seen things he never imagined were real. But when a grave robber comes calling in the middle of the night with a gruesome find, he brings with him their most deadly case yet.
  
Critically acclaimed author Rick Yancey has written a gothic tour de force that explores the darkest heart of man and monster and asks the question: When does a man become the very thing he hunts?


RECENSION
Jag fattar inte att jag har väntat så länge med att läsa den här boken. När hade jag med den i ett book haul? I början av höstas tror jag, eller kanske i somras, jag kommer inte ihåg, men för inte i den isiga delen av helvetet vad jag är nöjd! Inte med att jag väntade, nej jag hade gott kunnat läsa den här boken tidigare, men åh vad jag blev nöjd med hur den här boken blev! Jag tror den steg över mina förväntningar, jag hade ingen aning om vad som egentligen väntade mig. Jag trodde att jag skulle få läsa en härlig monsterjagande historia om någon tonåring som är assistent åt en galen doktor (den delen hade jag rätt om), men jag väntade mig verkligen inte att huvudkaraktären - Will Henry - skulle vara tolv år gammal! Eller att historien skulle berättas ur en dagboksform mer än 100 år senare! Nej, wow, jag är ganska förbluffad.

Jag hade ändå ganska höga förhoppningar om den här, speciellt eftersom Maggie Stiefvater har skrivit en recension av den på Goodreads och hon recenserar bara sina favoritböcker... så ja, jag väntade mig mycket. Sedan hade jag spanat in den här boken ett rätt bra tag innan jag köpte den och tyckte att den verkade helt jävla badass. Det hade jag också rätt om - den här boken är helt jävla badass. Inte som i att den är endast actionfylld, dramatisk och typiskt äventyrlig, nej, utan som i att den visserligen är actionfylld men samtidigt är den berättad väldigt många år efter att det hände och författarens erfarenheter och tankar efter händelserna som beskrivs finns med och spinner mer detaljerade och fler-dimensionella trådar i läsarens huvud.

Okej, så i början av boken har vi en person - en hen - som år 2007 får tag i en massa dagböcker från en gamling som nyligen har dött på ett hem - Will Henry, berättelsens protagonist  - och han läser några av dessa dagböcker, vilket resulterar i den bok som vi läser ur Wills perspektiv. Förvirrande? Jag är inte känd för att vara bra på förklaringar... Men i vilket fall, Will skrev de här dagböckerna - journalerna - nästan 50 år efter händelserna och har därför lite erfarenhet och framtida tankar som han berättar om pararellt med händelserna i boken. Han berättar om vad som hände, t.ex. något om Dr. Warthrop och berättar samtidigt om att hans känslor för doktorn många år efter att de skiljdes åt. Förstår ni vad jag menar? Jag älskar det här berättarsättet, det är helt jävla brilliant och det känns inte lika ensidigt som något som hände då och det är allt. Det ger en känsla av att Will Henry har väldigt mycket mer att berätta än just det, och därför kommer historien att fortsätta... och samtidigt får vi en inblick i dåtiden samt nutiden (2007, då böckerna läses).

Jag vet inte om ni förstod det, men jag tyckte väldigt mycket om det i den här boken. Det kändes så mysigt samtidigt som allt detta hemska tar plats. Det här är ingen mysig godnattsaga, mina vänner, jag blev ärligt talat äcklat och rädd för min egen skugga av att läsa om monstren i den här boken. DETTA är monster, inte sådana som ni blir kära i och som tittar på er när ni sover, åh nej utan riktiga, groteska monster som förmodligen hade gett mig mardrömmar om jag inte hade varit för upptagen med min utmattade sömn efter att ha läst ungefär halva boken igår kväll. Jag är inte särskilt lättäcklad eller lättskrämd, förutom i skräckfilmer eller spel när det kommer värsta jump-scaren och jag känner för att möra någon. Dessa monster är bara läskiga och äckliga, vilket fick mig att känna mig lite smårädd när jag gick ut i badrummet mitt i natten och skulle tända lampan... åh, jag var rädd för att vända mig om. Jag har inte blivit så rädd för mörkret sedan jag såg The Woman in Black i höstas.

Så, bortsett från dessa ack så otäcka monster - vilket jag älskar, fyi, jag har faktiskt tröttnat på ulligulliga monster - och från den fantastiska berättarstilen... språket! Åh,. någon håll om mig, det är så fantastiskt! Inte som i att det är melodiskt eller vackert... jo, det är vackert. Det är så många udda ord, intressanta formuleringar som verkligen ger en känslan av att det är någon från 1800-talet som berättar det. Det är så karaktäristiskt att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen - jag njöt av att läsa det. Jag kan tänka mig att andra kanske stör sig på det just eftersom det är många udda ord osv. men jag riktigt älskade det, så det var ett väldigt stort plus. En varning dock: läs inte den här boken som första engelska bok, om ni ska börja med det. är kanske språket för svårt.

Karaktärerna... Här var det kanske lite fattigt i boken, men jag vande mig ganska snabbt och uppskattade så mycket annat i boken att det inte störde mig särskilt mycket förrän mot slutet. Man får inte så värst mycket information om karaktärerna - doktorn får man förklarad, just eftersom berättarrösten knappt kände honom heller... Men utseendebeskrivningar var det lite fattigt av. Jag har ingen aning om hur Will Henry ser ut, förutom att han är lite undernärd, liten för sin ålder och, ja, tolv år gammal. Sedan får man ju en känsla av hans personlighet, men mycket av det är blandat med hans äldre dagars och då får vi inte veta så mycket mer än att han var ett naivt barn, men ack väldigt modig och han älskade sina föräldrar - och han känner sig bunden till doktorn. Doktorn... jag vet inte om de beskrev hans utseende, men jag tänker mig galen-forskare-blandat-med-Sherlock-Holmes-möjligtvis-spelad-av-Benedict-Cumberbatch. Det kanske är önsketänkade men i början av boken tänkte jag att Benedict Cumberbatchs Sherlock passade in ganska bra på Dr. Warthop. Hehe :)

Jag tyckte extremt mycket om den här boken, även om jag för tillfället har huvudvärk från att ha läst väldigt, väldigt länge och inte varit utomhus idag... jag behöver frisk luft. Detta är priset man betalar för att sträckläsa bra böcker! Nåväl, jag tyckte mycket om den här boken, nej, jag tror att jag älskade den här boken. Detta är helt klart värd en sträckläsning och jag tror att detta är den bästa boken jag har läst än så länge under 2013. Superbra, måste jag säga, rekommenderas starkt till er som inte är alldeles för lättskrämda och är sugna på lite fartfylld monsterjagande! Åh, jag vill ha uppföljaren typ NU!

Förresten, gällande Will Henrys ålder... allt blir förklarat i slutet av boken, så tänk inte allt för mycket på hur fasen han kunde bli 131 år gammal xD Jo, och The Curse of the Wendigo (bok två)... jag är lite rädd o___o Jag hatar Wendigon i Supernatural, den är så jävla läskig D:

Uppföljare
The Curse of the Wendigo (The Monstrumologist, #2) The Isle of Blood (The Monstrumologist, #3) The Final Descent (The Monstrumologist #4)
(klicka på bilder för att komma till Goodreads)

1 comment:

  1. Sv: Får se till att läsa dem på engelska
    då, dåliga översättningar är fruktansvärt irriterande :/

    ReplyDelete

Smyg in en liten kommentar om ni orkar, vill och kan! :D Jag försöker att alltid svara på kommentarer, men om ni har en fråga så mejla gärna! :D