Monday, January 28, 2013

Himlen börjar här av Jandy Nelson

Himlen börjar härTitel: Himlen börjar här
Originaltitel: The Sky is Everywhere
Författare: Jandy Nelson
Sidor: 264
Format: Pocket (Gilla böcker)
Release: 2010

En gång för länge sen när jag låg på gräsmattan i trädgården frågade Big vad jag höll på med. Jag sa att jag låg och tittade upp i himlen. Han sa: "Det där har du fått om bakfoten, Lennie, himlen finns överallt, den börjar vid dina fötter."
   När jag kysser Joe tror jag på det, för första gången i mitt liv.

Lennie är sjutton år och lever ett stilla liv i skuggan av sin utåtriktade syster Bailey, en tillvaro hon trivs med. Men en dag händer det ofattbara -- Bailey faller ihop i en hjärtattack och dör.
   Sorgen och saknaden är oändlig, och Lennie drar sig undan alla i sin närhet. Samtidigt drabbas hon för första gången av kärleken, passionen -- svindlande och förbjudna känslor som får Lennies värld att explodera.


RECENSION
Jag ska bara gå och dö nu, tack för mig.

Det här är en sådan bok som borrar sig in i ens själ och vägrar släppa taget. Det är en bruten bokrygg, en familj som är bland den viktigaste jag någonsin läst om. Så jävla äkta. Lennies familj är min favoritdel av hela boken. Romansen och skuldkänslorna spelar ingen roll - det är familjen som tar så hårt i själen på mig. Många böcker glömmer ofta bort huvudkaraktärernas familjer, hur de lever som verkliga människor, och fokuserar mest på du och jag. Himlen börjar här talar om saknad och nyfunnen kärlek, sorg och glädje som blir till ett. Det ena kan inte existera utan det andra. Och det är Lennies familj som talar så starkt för den här kontrasten - jag älskar familjen. 

Åh den här boken. Den är inte heltjävlasuperawesomefantastiskjaggårochgråteriduschennutackförmig och jag vet visserligen inte riktigt varför, men den är riktigt, riktigt bra. Jag tycker ändå om böcker som kan balansera det här med saknad och kärlek - det vad jag själv hoppas kunna göra när jag försöker ta mig an det - och Jandy Nelson lyckades faktiskt. Jag var lite skeptisk till den här boken, ska jag erkänna, men jag behövde nog egentligen inte vara det. Detta var en sjukt bra bok som jag kan tänka mig att läsa om någon gång i framtiden, men samtidigt så har jag läst bättre böcker om saknad också. Vad som verkligen stack ut dock, och som gör att jag är riktigt imponerad, det är familjen som jag nämnde. Det är inte en tjej som kämpar mot sin sorg, det är en hel familj (när Lennie nu kommer på det till sist) och jag älskar att Nelson har med så mycket av familjen i den här boken. Det ger ett bredare perspektiv och väcker mer känslor, i min åsikt.

Jag ska erkänna att jag var nära till tårar mot slutet av boken, speciellt när jag läste de sista lapparna om Bailey... Jag kan inte riktigt beskriva det, men aj vad det berörde mig. Riktigt bra! Jag tyckte bra om romansen i boken, samt problemet som uppstod med Toby - Baileys pojkvän. Det var en sådan härlig och hemsk twist, men ack väldigt förståelig. Jag tyckte dock att det var lite tråkigt att båda pojkarna - Joe och Toby - skulle vara så jävla snygga... Jag menar, vad hände med vardaglig? Om min syster dog och jag blev kär i någon, förlåt men jag tvivlar på att en manlig modell skulle hoppa ur buskarna. Jag vill se mer vardagliga killar, people! De är fina de också, glöm inte bort dem!

Förlåt, det blev nog lite rörigt. Vad jag menar är att jag tyckte om väldigt många element i den här boken, och karaktärerna var rätt bra. Jag tyckte mycket om Lennie och Mormor, Joe någon gång ibland och Bailey. Sarah hade jag lite svårt för då och då, men jag tycker ändå att hon förtjänade sin plats i boken. En som skulle behövt MER plats dock, det vore väl Big! Jag tyckte jättemycket om Big, men hans sorg blev nästan lite bortglömd, när Mormor väl kom ut med sin. Vart tog han vägen efter det? Nåväl.

Språket var bra, men jag hade nog tyckt bättre om det på engelska - speciellt eftersom de inte översatta alla uttryck. Jag vet inte hur många gånger jag läste "unfreakingbelievable", på engelska, i en övrigt SVENSKT ÖVERSATT bok. Jag menar, kom igen. Det är lite tråkigt (även om vi pratar så numera... jag vet). Jag tycker väl helt enkelt inte att det passar i en boken, jag tycker inte det är snyggt, men samtidigt så uppskattar jag hur verklighetstroget det låter ibland.

Förlåt, men jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här boken. Den var riktigt riktigt bra, men något höll mig tillbaka. Jag vet inte vad (förutom att Joe var en jobbig jävla långsint och tjurskallig penis) det var, men något gör att jag inte kan ge full pott till den här boken. Tyvärr. Men det är ändå en bok som jag varmt rekommenderar, så läs den! :D
Förresten så kan "Himlen börjar här" vara en utav mina absoluta favorittitlar någonsin. Just sayin'.

2 comments:

  1. Åh, jag får gåshud! Jag fullkomligt älskade också den här boken! Herregud! :) Får nog läsa om den snart :D

    ReplyDelete
  2. Hihi, håller på att läsa den just nu och kan hålla med om mycket du säger! :)

    Håller helt med det där om att alla killar ska vara så j*vla snygga. Ja, visst många är snygga eller "söta" men det är väl ändå få som är helt felfria. I böckernas värld verkar det vara typ 1% som är som i verkligheten! >:(

    ReplyDelete

Smyg in en liten kommentar om ni orkar, vill och kan! :D Jag försöker att alltid svara på kommentarer, men om ni har en fråga så mejla gärna! :D