Sunday, November 18, 2012

The Catcher in the Rye by J.D. Salinger

Titel: The Catcher in the Rye
Författare: J.D. Salinger
Sidor: 192
Format: Paperback (Penguin Books)
Release: 1945 (Nytryck 2010)

The hero-narrator of THE CATCHER IN THE RYE is an ancient child of sixteen, a native New Yorker named Holden Caulfield. Through circumstances that tend to preclude adult, secondhand description, he leaves his prep school in Pennsylvania and goes underground in New York City for three days. The boy himself is at once too simple and too complex for us to make any final comment about him or his story. Perhaps the safest thing we can say about Holden is that he was born in the world not just strongly attracted to beauty but, almost, hopelessly impaled on it. 

There are many voices in this novel: children's voices, adult voices, underground voices-but Holden's voice is the most eloquent of all. Transcending his own vernacular, yet remaining marvelously faithful to it, he issues a perfectly articulated cry of mixed pain and pleasure. However, like most lovers and clowns and poets of the higher orders, he keeps most of the pain to, and for, himself. The pleasure he gives away, or sets aside, with all his heart. It is there for the reader who can handle it to keep.

RECENSION
När jag läser klassiker, gamla böcker som har hyllats av tusentals läsare genom litteraturhistorien, och inte tycker om den... Då känns det som om jag har missat något eller som att jag helt enkelt inte är intelligent nog att förstå den. Eller, så tänker jag säga som Holden att det bara är en phony bok som folk säger är så fantastisk, men i själva verket är den inte värd skit. Jajamän, det är såhär huvudpersonen kritiserar vad majoriteten av människor tycker om filmer och framträdanden, konversationer och livet. De ler och säger att allt är bra, bara för att passa in bland resten av tanklösa människor. Jag börjar nästan fundera på om så är fallet med den här boken...

Jag kikade lite på Goodreads förut, vilket betyg den här boken hade fått av mina vänner där. De flesta gav den 4/5 stjärnor, och jag undrar varför? Vad är det brillianta med den här boken? Jag förstår det inte. För mig är det här en bok om en kille, Holden, som blir utkickaf från sin skola och åker hem till New York de sista dagarna innan jullovet och undviker att berätta för sina föräldrar, bor på hotell, går ut och dricker, gnäller om andra människor och allt det där. Det är vad han gör. Ursäkta, men jag är inte väldigt intresserad av en kille som klagar på exakt allting, saker som inte ens berör honom. Jag kan känna, lite likgiltigt, att hur stör dessa människor dig? Om de vill tycka om en värdelös film eller pjäs, låt dem vara tanklösa då. Låt dem leva sina liv som de vill för hur fan rör det dig vad de gör? 

Jag kan tycka att människor är idiotiska för något, jovisst kan jag det. Jag kan hålla med om att majoriteten av människor går genom livet utan att göra så mycket med det, de blir inga hjältar eller gör något utöver det vanliga. De gifter, skaffar ett jobb, får barn, går i pension och dör. Jag har diskuterat detta med min kompis om att han inte vill skaffa barn eftersom det är precis vad alla andra gör med sina liv. Tja, tråkigt för dig då. Jag kan tycka att människor är idioter, jovisst, men jag låter inte det störa mitt liv. Varför? För att de berör inte mig, och jag bryr mig ärligt talat inte om vare sig någon påstår att en uppenbart dålig och cliché pjäs är magnifik eller ej. Jag bryr mig inte, Holden, så håll käften.

Ja, det är i stort sett vad boken handlar om. Nej, jag håller inte med om den där beskrivningstexten från Goodreads ovan. Jag håller inte med det minsta, ska jag säga er. Det enda Holden gör i den här boken är att gnälla och upprepa sig, om och om igen, och ärligt talat så är det väldigt irriterande efter 100 sidor av samma visa om och om igen. Det är det enda som den här boken går ut på, och antingen är jag för dum för att förstå den eller så är de flesta idioter - den här boken har ingen handling överhuvudtaget. Den är platt. Det är nästan så att 50 Shades of Grey är mer spännande än den här boken.

Jag tyckte någorlunda om boken under första halvan, ska jag erkänna. Men sedan blev det för mycket. Den här karaktärens berättarstil är så fantastisk irriterande att jag håller på att spy. Om det inte hade varit en uppgift i engelskan att läsa den här boken så hade jag gett upp för länge sedan. Jag orkar inte. Det är ett sådant tråkigt språk, Holden upprepar sig hela tiden. Upprepar meningar. Upprepar ord. Det stör mig så sjukt mycket att han säger "phony" exakt hela tiden. Jag borde nästan ha räknat alla gånger han säger phony... vänta, jag ska googla. 

44! Han säger phony 44 jävla gånger i hela den här boken! JAG BLIR SÅ ARG. Jag vill aldrig höra det ordet någonsin igen. 

Så, språket var ingen direkt succé. Det var urtrist och jag orkade verkligen inte läsa i längder. Upprepningar, dåligt ordförråd... Jag orkar verkligen inte.

Jag ska inte ens börja på karaktärerna. Jag förstår verkligen inte Holden. Vad fan är det för fel på honom? Han måste vara deprimerad eller något... Åh, jag blir så frustrerad på den här karaktären.

Som helhet så tyckte jag nog att boken var helt okej... men det går utför för var stund jag tänker på den. Om jag hade satt betyg efter halva boken så hade jag nog sagt 3/5, men nu blir det fan inte så högt. Jag orkar inte med den här boken, jag förstår inte varför den ska vara så bra. Jag gillar titeln dock. Rekommenderas inte direkt, men jag fruktar att vi alla kommer att få läsa den någon gång i livet... om inte på gymnasiet, kanske på universitetet. Jag hoppas att jag inte behöver tvinga mig igenom den igen.

No comments:

Post a Comment

Smyg in en liten kommentar om ni orkar, vill och kan! :D Jag försöker att alltid svara på kommentarer, men om ni har en fråga så mejla gärna! :D