Monday, March 7, 2016

Att gå UR ide

 När det blivit vår, efter fem till sju månader, kommer björnen ut.
(Världsnaturfonden, Brunbjörn i Sverige, 2015.)

Hej, alla glada människor i bloggosfären. Det var ett tag sedan, men nu påpekar jag bara det uppenbara. Jag hoppas att alla mina vänner och bekanta har haft det bra de senaste månaderna sedan jag tog ett steg ut ur bloggosfären och hoppade på en raket till universitetslivet och förjävulsk grammatik. Själv satte jag mig precis ned för att spela Rise of the Tomb Raider då jag sneglade över mot mina bokhyllor och tänkte: "Tänka sig att jag en gång skulle ha uppdaterat internet om mina senaste bokinköp.... och vad tråkigt (tror jag) att jag inte gör det längre." 

Jag sneglar in någon gång då och då på bloggen, och då jag inte har hjärta att ta bort den så vet jag inte riktigt vad jag ska göra med den. För er som är vän med mig på Twitter eller Goodreads vet ni kanske att jag numera recenserar de flesta böcker på det senare alternativet, och har inte riktigt funnit någon lust till att hålla i en blogg på riktigt. Jag vet inte om det här är en nystart; jag vet inte riktigt vad jag vill göra. Ibland får jag lust att rusta upp bloggen, byta namn eller bara tema. Gå tillbaka till old school seriösa recensioner. Men har jag lusten? Har jag orken? Kanske bör en bara starta om under ett annat namn, men då förlorar en lite av sitt förflutna. Jag har enligt Blogger över 400 inlägg på den här sociala mediaplattformen. 

För tillfället så börjar vi om. Hej på er! Mitt namn är Emelie och för cirka 6 år sedan började jag blogga under namnet Bookworm och flyttade sedan till DrizzleandHurricanes. Här har jag recenserat böcker, filmer, tv-serier och då och då även datorspel. Jag har delat med mig av mitt liv, jag har varit på Bokmässan och träffat den otroliga bunt som är de svenska bokbloggarna (ni vet vilka ni är). 
    Jag började när jag var 14 år gammal ungefär. Idag är jag 20 år och har sedan en månad tillbaka flyttat hemifrån. Jag läser andra året på universitet med inriktning Ämneslärarprogrammet för gymnasiet. Jag har cirka 3,5 år kvar innan jag är färdigutbildad. För tillfället ser min bokhylla ut såhär (varning: jag har inte ordnat om sedan inflyttningen): 

Jag läser i princip det mesta, men jag brukar numera hålla mig till high fantasy, dystopia, lite science fiction och contemporary fiction. Jag läser fortfarande YA så fort jag får chansen, men tenderar att hålla mig borta från många "canned" best sellers. 

Mitt mest effektiva läsår var 2013. Mina favoriter från år 2016 t.o.m. mars månad är som följande:
- The Magicians (hat-kärlek)

I övrigt har jag läst några böcker för min Children's Literature-kurs i skolan: Ruby Tanya, Follow the Rabbit-Proof Fence, The Coral Island (och jag håller på med: Silverfin (Young Bond)).

För övrigt studerar jag väldigt mycket engelsk grammatik för tillfället och 

It - is - a pain in the ass.
Referential"it" - verb form of "be" - subject complement (noun phrase with a postmodifier of "pain")

Böcker jag läser för närvarande är dessa:
23447060 14802306 17378508

Min poäng med det här inlägget är väl... att jag vet inte om jag kommer börja blogga igen. Om ni vill får ni gärna lämna en uppmuntrande kommentar, men det är självklart inget måste. Jag är intresserad av hur bloggosfären ser ut numera och vad jag har missat sedan jag gick i ide och försvann ner i min mysiga lilla koja. Jag hoppas i vilket fall att ni har det superbra och så får vi väl se om det kommer upp några ändringar eller recensioner den närmsta tiden. Tills nästa ide, som vi säger i Göteborg, ha're gött!

Thursday, August 13, 2015

[GAME] Ori and the Blind Forest

Utvecklare: Moon Studios (publicerad under Microsoft Studios)
Genre: Plattformsspel, äventyr (single player)
Release: 2015
Regissör: Thomas Mahler
Kompositör: Gareth Coker
Plattform: Microsoft Windows PC, Xbox One, Xbox 360


Over the past four years, Moon Studios has been feverishly working on Ori and the Blind Forest.
At Moon Studios, we all grew up playing games like Super MetroidZelda: A Link to the Past, etc. and with Ori, we wanted to recapture the magic of these games.
Ori and the Blind Forest is a bit of a genremix – It’s a ‘Metroidvania‘, but with a stronger platforming focus and light RPG elements, all set within an atmospheric world.
Naturally we tried to push 2D gaming forward on all fronts: We tried to make every single screen in Ori look like a painting come to life while making sure that the controls are still pixel-perfect.
We’ve been taking lessons from games like Super Metroid and A Link to the Past in order to really bring back this sensation you had when you played the games Nintendo was building in the early 90s. The level of polish and the execution of design in these games – we feel – was extraordinary. We felt strongly that children and adults today should get that same feeling again. Remember the first time you played Zelda or Metroid when you were a child? We hope that years from now people will also remember the first time they got to play Ori and the Blind Forest.
We also push the story angle really hard. We explored some new ways of telling stories within 2D games and we’ve been heavily influenced by Ghibli/Miyazaki as well as by great animated films of the 90s like The Lion King or The Iron Giant.
Ori is a bit of a coming-of-age story. The player is put into the role of a forest spirit, who – over the course of his journey – has to find out more about his role within the world he’s living in. We tried to create memorable characters in an atmospheric world and to craft a story that players will truly care about!
OMDÖME
Jag skulle inte kalla det här en recension eftersom jag inte riktigt kan göra det påståendet legitimt. Det här är istället en kort text om vad jag tyckte om spelet, utifrån mitt eget omdöme, och sedan en rekommendation. Jag kan säga redan nu att jag älskade det här spelet, både på gott och ont. 
För det första så börjar spelet med att jag gråter. Föreställ er att jag har suttit sedan i våras och längtat efter att det här spelet ska vara med om en Steam sale så att jag kan spela det, åker sedan utomlands och POOF! nu är det Steam sale och min pojkvän köper det. Väl hemma igen, å så jag har längtat efter att få spela det här spelet, och så börjar det med något oerhört vackert - men även sorgligt, så jag sitter där och gråter precis när jag ska lära mig alla dessa kontroller och mekanismer. RUDE.
Ori and the Blind Forest är ett plattformsspel, lite likt Super Mario, eller kanske mest relevant för mig ett annat spel från förra året som jag älskade: Child of Light. Liksom det sistnämnda, utspelar det sig i en "magisk" skog, och Ori är en skogsande kan en säga. Där Child of Light bar med sig ett turn-based fighting system (dvs. du får vänta på din tur, olika medhjälpare som du kan styra, etc.) så har Ori and the Blind Forest istället ett live fighting system, där du möter fiender som de kommer och får hoppa runt och undvika träffar och sedan försöka skjuta dina energibollar på dem under tiden. Detta gör att du kan bli mer överraskad, och är väl ett vanligare element i dagens spel. Det är väl främst japanska RPGs (Final Fantasy, Shin Megami Tensei: Persona, etc.) som faktiskt har turn-based, så det här är väl lite mer vanligt.
Jag älskade gameplayen. Det var roligt och lite stressande, och jag som blir så rädd av pop-ups även om de inte är läskiga får ju lite smått panik ibland när jag ska ta mig någonstans och så kommer en hoppande apa från ingenstans. Sedan är spelet även designat på ett väldigt konstfullt och särskilt sätt, vilket verkligen gör att det står ut bland andra liknande spel (vilket även Child of Light gjorde). Det är mycket härliga och djupa färger, blandat med underbar animation och ett intressant berättande. Det är inga röster som förklarar något, iallafall inte på något språk jag är flytande i, och det kommer bara enstaka meningar som förklarar storyn. Bortsett från dessa är det ett väldigt visuellt spel, utan särskilt mycket dialog och främst bara gameplay - och sedan förklarande visuella cutscenes. Jag tycker om den berättandemodellen, dels för att den står ut och gör spelet unikt, men även för att det gör att mer fokus kan läggas på den visuella värld som Moon Studios har skapat. Det är fräscht och unikt, och det gillade jag starkt. 
Ori and the Blind Forest Achievements
Det är inte ett särskilt svårt spel, så det bör inte ta så lång tid som det gjorde för mig att klara det. Jag spelade det på nästan 15 timmar, och min pojkvän på cirka 11 timmar. Anledningen till att det tog så lång tid för mig är att jag gick vilse några gånger (hehe), eller missförstod vart jag skulle, och sedan för att jag hade betydligt större problem med spelet. Jag är inte den skickligaste spelaren, så det tog ett tag innan jag vande mig vid hur jag skulle hoppa mot väggar och så för att ta mig över hinder och inte dö hela tiden, men i efterhand tycker jag att spelet var ganska enkelt och att jag bara hade problem med vissa grejer (typ, tangentbord och anger issues). Bossarna var inte särskilt svåra, utan det var det här att tricksa sig igenom grejer. Så även om det är ett mycket aktivt spel så är det inte särskilt svårt, även om vissa delar kan ses som utmaningar ändå.
 Mitt spel är i mitten~
Utöver fokus på det visuella är musiken väldigt viktig, och jag njöt oerhört mycket av den. Den gör det hela mer spännande (och stressigt) och roligt att spela, då man kan njuta både av spelglädjen, det visuella och musiken. Bra jobbat där!

Jag njöt så oerhört mycket av det här spelet, även om jag hade problem med det ibland och fick rage quita, och jag har redan lite separationsångest. Det är nästan så att jag vill spela det redan nu igen! (jag spelade klart det för typ 10 minuter sedan). Det är ett så oerhört vackert spel, så simpelt och ändå så tillfredsställande. Jag älskade karaktärerna, särskilt Kuro som var "skurken". Det är en väldigt enkel handling, men det är nästan det fina med den. Det visuella får komma till liv och jag fick njuta av att spela som Ori och försöka återställa skogen till dess rätta jag igen. Jag rekommenderar det här spelet så oerhört mycket! Liksom Child of Light är det ett av mina favoritspel för plattformsgenren!
REKOMMENDERAS!
Andra spel jag rekommenderar:
Tomb Raider (2013)
Dragon Age: Origins; 
Dragon Age II; 
Dragon Age: Inquisition
Child of Light
Persona 4
Final Fantasy X

Saturday, May 16, 2015

[x3 REC] The Drowned Cities, The Way of Shadows & Endsinger

13633100
Titel: The Drowned Cities
Serie: Ship Breaker #2
Författare: Paolo Bacigalupi
Sidor: 434
Format: Paperback (Atom)
Release: 2012
THEY CALL IT 
THE DROWNED CITIES
INSTINCT.

It's that feeling in your gut that keeps you fighting, keeps you alive while the war rages on all around you.
   Mahlia thinks she's got it, though she's not sure about Mouse. But she knows it was his stupidity that saved her once, and now he's the closest thing she's got to family.
   Together they flee the violence that plagues their home and seek refuge in the jungle. But then they stumble across a secret hidden in its shadowy depths, and their fragile safety is threatened once again.
WHO CAN THEY TRUST?
   When Mouse is captured, Mahlia is faced with an impossible decision: can she really risk everything to save the boy who once saved her?

RECENSION
Det var visserligen ett tag sedan jag läste den här, men med tanke på vilket betyg jag gav den på Goodreads.. Ja, jag var väldigt besviken och uttråkad av den här boken. Den levde inte alls upp till mina förväntningar efter att ha älskat Bacigalupis Ship Breaker. Jag minns den som tråkig, seg och ganska händelselös. Den utspelar sig i en kaotisk värld, vilket hade potential att bli fantastiskt, men handlingen var så mycket mindre än jag hade sett fram emot. Boken utspelar sig på bara några dagar, med ett enda uppdrag som i sig inte var särskilt spännande. Boken hade en sådan potential med hur världen var uppbyggd, de karaktärer som fanns, och hela det här dystopian kaos som fanns. Men inget av det användes till att skapa en intressan story, och därför blev jag besviken. Karaktärerna var ganska tråkiga, förmodligen för att det inte hände så mycket, och jag tror att om det hade funnits en större storyline så hade det här kunnat bli en jättebra bok. Tyvärr blev det inte av och jag ger den därför ett ganska tråkigt betyg.


3227063Titel: The Way of Shadows
Serie: The Night Angel Trilogy #1
Författare: Brent Weeks
Sidor: 644
Format: Paperback (Orbit Books)
Release: 2008

For Durzo Blint, assassination is an art. And he is the city's most accomplished artist, his talents required from alleyway to courtly boudoir.

For Azoth, survival is precarious. Something you never take for granted. As a guild rat, he's grown up in the slums, and learned the hard way to judge people quickly - and to take risks. Risks like apprenticing himself to Durzo Blind.

But to be accepted, Azoth must turn his back on his old life and embrace a new identity and name. As Kylar Stern, he must leanr to navigate the assassins' world of dangerous politics and strange magics - and cultivate a flair for death.

RECENSION
Jag hade kunnat skriva en helt egen, separat recension för den här boken, men när jag försökte för flera månader sedan så hade jag skrivarblock och bara kunde inte. Nu gör jag ett lite mindre försök och börjar med att säga: den här boken var helt fantastisk! Det var den där gnistan av spännande fantasy som jag behövde i juni förra året för att komma igång igen efter ett långt uppehåll. Det var den perfekta boken för mig då, liksom nu, och jag är så spänd på att läsa uppföljaren (snart så). 

Den här boken hade så många plot twists att jag lika gärna kunde ha vänt ut och in på mig själv. Det var så frustrerande, men inte på ett dåligt sätt. Jag var så spänd och engagerad i den här boken, den var JAG under en period, och jag kunde inte slita mig från den. Jag trodde flera gånger att jag hade listat ut den, men blev hela tiden varse om att jag hade så otroligt fel. Halvvägs genom boken kommer jag ihåg att jag tänkte "VAD MER KAN HÄNDA?". Vid den tidpunkten trodde jag att boken egentligen skulle ha tagit slut, men den hade så mycket mer som jag inte väntade mig och som jag kände att hela kroppen krävde att få ta del av. Nu när jag tänker efter, det här är nog en av de bästa fantasyböcker jag läst på otroligt länge. 

Det var plottwists, spännande och engagerande karaktärer, fantastiskt originell användning av lönnmördargenren i fantasy, magi, politiska intriger och spänning. Jag har inte vågat ge mig på andra boken ännu, trots att jag så gärna vill, för rädsla av hur mycket av mig den här serien kommer att sluka en gång till. HERREGUD SLUTET! Som sagt, den här boken överraskade mig gång på gång och jag älskade varenda jävla mening! Den här boken är helt underbar och jag rekommenderar den varmt! Min kompis rekommenderade den till mig i Oxford för några år sedan tillsammans med The Final Empire (som jag själv ännu inte läst, trots att jag ägt den i fyra år, men som jag har sett att många andra bokbloggare har). Så om ni gillar den så gillar ni säkert den här med! Jag kommer inte ihåg varför jag inte gav den 5 stjärnor dock!


17928198Titel: Endsinger
Serie: The Lotus War #3
Författare: Jay Kristoff
Sidor: 4
64
Format: Hardcover (Thomas Dunne Books)
Release: 2014

A TREMBLING EARTH
The flames of civil war sweep across the Shima Imperium. With their plans to renew the Kazumitsu dynasty foiled, the Lotus Guild unleash their deadliest creation—a mechanical goliath known as the Earthcrusher, intended to unite the shattered Empire under a yoke of fear. With the Tiger Clan and their puppet Daimyo Hiro in tow, the Guild marches toward a battle for absolute dominion over the Isles.

A BROKEN REBELLION
Yukiko and Buruu are forced to take leadership of the Kagé rebellion, gathering new allies and old friends in an effort to unite the country against the chi-mongers. But the ghosts of Buruu’s past stand between them and the army they need, and Kin’s betrayal has destroyed all trust among their allies. When a new foe joins the war tearing the Imperium apart, it will be all the pair can do to muster the strength to fight, let alone win.

A FINAL BATTLE
The traitor Kin walks the halls of Guild power, his destiny only a bloody knife-stroke away. Hana and Yoshi struggle to find their place in a world now looking to them as heroes. Secret cabals within the Lotus Guild claw and struggle; one toward darkness, the other toward light. And as the earth splits asunder, as armies destroy each other for rule over an empire of lifeless ash and the final secret about blood lotus is revealed, the people of Shima will learn one last, horrifying truth.

There is nothing a mother won't do to keep her children by her side.

Nothing.

RECENSION
Den här recensionen har jag valt att göra lite mindre omfattande just eftersom det är sista delen i trilogin och jag vill inte spoila någon (vilket är en anledning till att jag numera ofta väljer att inte recensera många uppföljare). Jag vill börja med att tacka Jay Kristoff för två (tre?) underbara år av The Lotus War-trilogin i mitt liv. Handen på hjärtat, det här är nog en av mina favoritserier. Den har allt. Det är fantasy, det är mytologi, det är steampunk, fantastisk karaktär- och världsuppbyggnad. Jag är mållös. Dessa böcker är de jag har trånat efter mest de senaste åren, och jag är glad att säga att sista delen ärligt talat fick mig att gråta. Jag minns att jag låg i sängen och grät medans min pojkvän låg bredvid och spelade God of War, kramade mig och frågade vad det var... och jag sa, precis som är skrivet i min recension på Goodreads, DO NOT TOUCH MEH. Jag var förstörd i slutet av den här boken, men jag är väldigt nöjd med hur det slutade. Det var sorgligt och hemskt för en av mina starkaste hjältinnor i den fiktiva världen, men ack så bra.

Intriger, band som splittras, och en gudinnas jakt på att återförenas med sina barn. Död, elände och så mycket spänning. Jag älskade den här boken, men den var inte riktigt lika bra som sina föregångare. Sammanfattningsvis, ett perfekt slut på en perfekt serie. Rekommenderas varmt. Seriöst, om ni inte har läst Stormdancer ännu - gör det! Det finns ingen bok - INGEN SERIE - som jag vill att bloggosfären ska fastna för. Ni vet, det finns alltid några böcker som ALLA läser och recenserar... DEN HÄR SERIEN BORDE ALLA LÄSA! 

THE LOTUS WAR TRILOGY:
Total score: ASDFGHJKL BÄST!

Thursday, May 14, 2015

Odinsbarn av Siri Pettersen

Korpringarna 1 : Odinsbarn
Titel: Odinsbarn
Serie: Korpringarna #1 (Ravneringene #1)
Författare: Siri Pettersen
Sidor: 662
Format: Inbunden (B|Wahlströms)
Release: 2015 (Norge: 2013)

Tänk dig att du saknar något som alla andra har.
Något som visar att du hör hemma i den här världen.
Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting.
En pest. En myt. En människa.

En man från norr sticker kniven i ett spädbarn, för att dölja att hon är född utan svans. Flickan överlever och får namnet Hirka. När hon är femton vintrar gammal får Hirka veta att hon är ett odinsbarn - ett svanslöst odjur från en annan värld. Myten säger att odinsbarn för med sig röta och död.

Samtidigt sprider sig rykten och oroligheter i landet. Gamla maktkamper väcks till liv, krig hotar att bryta ut och folk överger sina hem i fruktan för varelser som ingen har sett på tusen år.

Det verkar som om Hirka inte är den enda som tagit sig igenom stenportarna från den andra världen och plötsligt vänds alla blickar mot henne.

Odinsbarn är första delen i serien Korpringarna - en spektakulär fantasyberättelse med rötter i den nordiska mytologin. Det är en episk och våldsam uppgörelse med främlingsrädsla, blind tro och ärelystnad. Odinsbarn är en sensationell succé i hemlandet Norge och har vunnit ett flertal prestigefulla priser.

RECENSION
Det tog i princip en minut från det att jag såg boken inne på SF-bokhandeln i Göteborg tills dess jag bestämde mig för att köpa den. Hur kunde jag låta bli? En norsk fantasy med rötter i nordisk mytologi och med teman som är ack så relevanta för dagens samhälle? Främlingsfientlighet och blind tro? Kan det bli mer relevant? Ja. Ja, det kan det, men det är bra nog för mig. Plus att det är ett så nästan groteskt omslag att jag var tvungen. Och korpar. Jag älskar korpar.

Den här boken var, trots sin beskrivning, inte alls vad jag väntade mig. Den var tamare än jag trodde den skulle var, mer barnvänlig och lugn. Trots sina löften om våld, vilket minst sagt förekom jag menar inte att de ljuger, så var det nästan tamt för min smak. Kanske var det språket som inte riktigt gav den väntade effekten, och som på något sätt tonade ner den. I vilket fall så var jag minst sagt förvånad, men inte besviken.

Berättelsen rullar på ganska smärtfritt, men liksom dess innehåll förvånade mig, likväl gjorde även riktningarna som den tog. Jag visste inte hur det skulle sluta, då det hela tidens ändrades och karaktärerna gjorde saker som jag inte förväntade mig. En del grejer kunde jag lista ut, men det finns fortfarande så många frågor och JAG BEHÖVER UPPFÖLJAREN NU. Det finns så mycket jag inte vet.... Bra jobbat, Pettersen. Nu MÅSTE jag ju läsa uppföljaren. Men i vilket fall, jag trodde på många ställen att jag hade listat ut boken, att jag på ett ungefär visste hur det skulle spela ut... Men så ändrade sig allt. Jag vill inte avslöja för mycket, MEN VAD I HELVETE VILKA OMVÄGAR!

Karaktärerna fungerade bra för berättelsen. Hirka var ganska väl uppbyggd, hon hade både svagheter och styrkor vilket gjorde henne mer verklig. Vad som verkligen störde mig - speciellt i början - dock var... det romantiska intresset. Det kom från ingenstans. Ena sekunden är Hirka helt involverad i sitt eget liv - as she should, det hände väldigt mycket - och nästa så var hon helt plöstligt kär i den här människan, vilket är ganska uppenbart vem det är men jag vet inte riktigt om jag ska spoila OKEJ DET ÄR FÖR UPPENBART. Rime.

Det var inte överraskande på något vis att dessa två huvudkaraktärer skulle bli kära i varandra, eller att en romantik skulle utspela sig i boken, det fanns gott om hintar för det. Men... alltså... MEN! Om en lyssnar till karaktärernas tankar så kom det från ingenstans! Helt plötsligt så kom de helt enkelt bara på att juste ja, vi ska ju bli kära. Det var så... så... kliché. Å en a sidan kan en argumentera för att kärlek kan komma från ingenstans och helt plötsligt står man bara där, men för att jag ska tycka att det är trovärdigt i en berättelse så behöver jag lite mer bakgrundsinformation om karaktärernas tankar för att jag ska acceptera det. Nu var det mer ja han ja, vi har varit barndomsrivaler och bästisar så länge, nu återvänder han helt mystisk och snygg, och jag tänker inte på honom förrän halvvägs genom boken då jag plötsligt kommer ihåg att han är bokens romantiska intresse. Hur är det överhuvudtaget acceptabelt? Är det bara jag som tycker att det är en väldigt konstig utveckling eller ens förspel till en romans i en bok?! Hon borde ju ha hintat lite tidigare, även om själva boken gjorde det. Jag vill att karaktären ska tänka det istället för att boken bara kastar det i ansiktet på mig.

Så småningom kom jag att acceptera romansen, det var lite sött och jag började shippa det mot slutet... Men här kommer mitt andra problem: Rime. Rime An-Elderin är mystisk, stark, en ensamvarg - tall dark handsome stranger. Han är allt som jag skulle ha tyckt om när jag var 15 och läste den här boken, men nu är jag nästan 20 år gammal och DET FUNKAR INTE. Han hade absolut ingen personlighet kändes det som. Han var en underbyggd karaktär i min åsikt, som om det helt enkelt räcker med att Hirka är ganska väluppbyggd och han ska bara stå där och se cool ut. Nej. Det fungerar inte så längre.

Girls don't like boys. Girls like well-developed characters and storylines. 

Jag menar, för i helvete. Nej. Det räcker inte längre. Jag säger inte att jag inte gillade honom, han var helt okej, men vad som verkligen störde mig att Pettersen hade slängt in all den här bakgrundshistorien, personlighetsdrag och skeenden som borde ha varit tillräckligt för att bygga upp en trovärdig karaktär - och sedan struntade i allt det där och skrev en tråkig tall dark handsome stranger som är UNSTOPPABLE för wow, det är ju verkligen trovärdigt. Missförstå mig inte, han hade sina moments, men för det mesta var han ganska tråkig och jag tyckte inte att det var tillräckligt för att jag riktigt skulle tro på honom som karaktär. I det avseendet var Hirka mycket bättre uppbyggd.

Jag tror att vad som fick mig att hålla tillbaka från den här boken lite var språket. Det var inte riktigt tillräckligt för att verkligen hålla fast mig, och det nådde inte riktigt fram till den spänning som det skulle leverera. Det är en väldigt intressant och originell bok, men språket lyckades helt enkelt inte leverera. Tyvärr.

Sammanfattningsvis, jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Den var intressant, spännande och överraskande. Det hände så otroligt mycket och jag var tvungen att vara på helspänn för att hänga med och förstå allt som hände. Språket höll tillbaka den något dock, och allt våldsamt och spännande som hände kändes nästan tamt på sina håll. PG-13. Jag hade gärna sett ett lite livligare språk, för då tror jag att jag hade kunnat älska boken. Detta hindrar mig dock inte från att rekommendera den här boken till alla fantasyälskare, eller från att vilja läsa uppföljaren snarast möjligt. Så i slutändan var det nog en väldigt bra bok.
Uppföljare: 
Råta
(Norge: 2014. Sverige: 2015-09-28)

Monday, March 23, 2015

Nördarnas aristokrati

Thanks for the memories
even though they weren't so great
Usch, nej jag är lite nervös faktiskt. Jag kontaktade en tatueringsstudio häromdagen, och väntar på svar nu då, av just den anledning ni kan tänka er: jag vill tatuera mig. Jag har velat tatuera mig i många, många år, då jag är en sådan där människa som älskar att titta på tatueringar. Jag tittar gärna på Ink Masters, LA Ink, enbart för att jag är intresserad av konsten. Jag älskar är oerhört fascinerad av nästan varje människa jag ser med en tatuering, det väcker ett lite särskilt intresse hos mig kanske. Jag älskar coola sleeves, nacktatueringar, enkla symboler på händerna... så länge de är snygga då. Själv skulle jag nog inte vilja ha en sleeve, eller någon helryggstatuering, och särskilt inte över hela halsen. Nej, när det kommer till mig själv... så är jag ganska diskret. OCH jag har beslutsångest, vilket är ett av mina lite besvärligare personlighetsdrag. 

   

Jag sitter gärna i timmar och klickar igenom en massa bilder, både som inspiration och som nöje, bara för att jag så småningom ska hitta något som skriker EMELIE! DU MÅSTE HA DETTA PÅ DIN KROPP! Ibland hittar jag något, ibland ändrar jag mig, ibland glömmer jag helt bort det... Och så fortsätter det. Det enda jag är säker på är att jag vill ha minst en tatuering. Vad det blir dock... det är en annan femma. Tack vare min beslutsångest, och kanske en inre svaghet gentemot andra människors åsikter och min egen självkänsla, så går det inte jättebra. Men ibland, som nu, när jag hittar något jag vill ha så tänker jag... Har jag rätten att ha det här på min kropp?

Det finns tyvärr något som är vida diskuterat, särskilt inom könsdebatten, som jag valt att referera till titeln som "nördarnas aristokrati", eller elitism om du föredrar det uttrycket. Det är det här jävla konceptet om att definiera vad en nörd är. Vad är nördigt nog? Hur mycket måste du kunna om en sak för att ens ha rätten att kalla dig en hmhm-nörd. Vilket leder mig till min tatuering, som jag har kontaktat en tatuerar om... Tolkiens drake. 


Tanken är att jag ska ha draken, ritad av Tolkien, på min handled. Har jag den rätten? Är jag tillräckligt investerad i LOTR och The Hobbit för att få kalla mig en Tolkien-nörd? Det senare gör jag inte, jag kallar mig själv en Fantasy-nörd, men även här går det att diskutera vad det innebär. Vilka krav måste man uppnå för att få klassificera sig som en nörd inom något specifikt spektrum? Måste jag kunna alla Tolkiens påhittade språk? Måste jag veta exakt ALLT om LOTR för att förtjäna att ha den här tatueringen? Måste jag kunna, i detalj, diskutera LOTR på djupet och alla dess intriger och kanske till och med några av de lite mindre bra scenerna, och dedikera mitt LIV till Tolkien verk, för att få ha den här jävla draken på min handled?

Svaret är nej. Det finns inga krav, det finns inga regler, för att tycka om något. Det borde inte finnas någon elitism inom nördvärlden. Trots mitt starka avstånd från elitism... så oroar jag mig för det. Jag oroar mig för att någon ska tro att jag vet exakt ALLT om LOTR bara för att jag har Tolkiens drake på min handled. Jag oroar mig för att folk ska bli besvikna när jag säger att "jag har bara läst böckerna en gång" och tycka sig stå över mig. Som om jag inte förtjänar att ens tänka tanken, för jag är inte nördig nog. 

(((Sedan är det en helt annan grej när det är cultural appropriation, a.k.a. använda en minoritetsgrupps kultur. Det senare kan vara ett svårt koncept att förstå, även jag har svårt för när det är okej och inte okej. Om någon har något exempel på vad som inte är okej, kommentera gärna, eftersom det kan vara svårt att förstå utan konkreta exempel. Men om vi håller oss till nördarnas aristokrati, det enda kravet du bör ha för att få använda dig av något nördigt: tycker du om det? Om ja, då borde det räcka.)))

Det borde inte finnas krav för att få ta del av något man tycker om. Nördarnas aristokrati är dum, den är löjlig, och den är irriterande. Tycker du om Harry Potter? Då har du rätt att kalla dig ett Harry Potter-fan eller -nörd om du så vill. Du behöver inte minnas alla detaljer, du behöver tycka om alla karaktärer, du behöver inte kunna alla trollformler som yttras. Vad du klassificerar dig som är upp till dig

Kan jag allt om Tolkien? Nej, absolut inte. Älskar jag hans böcker över allt annat? I helvete heller. Men vet ni varför jag vill ha den draken? För att den har betydelse för mig. Den är en hyllning till fantasyns grundare, den är en hyllning till litteratur, båda saker som har varit oerhört viktiga för mitt liv och mig som person. Den draken representerar min läslust, min nyfikenhet och min förtjusning för mytologi (och drakar), Sist men inte minst, den ser jävligt cool ut. För låt oss inte glömma att det är helt okej att skaffa en tatuering för att en helt enkelt bara tycker om motivet. Du behöver inte ha en djup mening för att få skaffa en tatuering, lika lite som du måste fylla någons krav för att vara nörd eller ej. När det väl kommer till kritan så är det ditt liv, din kropp, och ditt beslut. Så tack och hej, elitism, och låt gärna dörren slå er på vägen ut. 

Andra tatueringar som jag funderar på (varianter av dessa): 





Wednesday, February 25, 2015

[BOOK HAUL] Lax, vikten av te under kolonialtiden, och bokpaket till ny adress

Vet ni varför engelsmän dricker så mycket te? Jo, för att under kolonialtiden så hade Frankrike monopol på kaffehandeln vilket gjorde det dyrt att importera. Britterna förespråkade därför te eftersom bl.a. Indien var en brittisk koloni och de kunde billigt importera det därifrån.
Jag varnar er, det här med att jag läser historia gör att jag kommer lära mig onödig trivia och jag kommer ta ut den informationen på allt och alla i min närhet.

Nåväl, hej på er! Nu börjar det bli lite läskigt här, hela TRE inlägg på bloggen bara I ÅR. Oj, oj, någon håll om mig, jag blir svimfärdig. Kanske är det för att jag har en del att plugga som jag istället sätter mig framför datorn och skriver blogginlägg för att slösa tid samtidigt som jag får illusionen av att vara produktiv? Eller är det kanske för att mitt lässug börjar komma tillbaka? Ja, kanske är det lite av båda.

Jag har precis proppat i mig en tallrik lax och potatis till frukost, eftersom det fanns en sådan matlåda i kylen hemma sparad till mig, och ska strax sätta mig med fyra historieböcker och läsa om renässansen och tidigmodern tid (ca. 1500-1700). Jag hade tenta i måndags, vilken antingen var superlätt eller så gjorde jag någonting galet eftersom jag satt i två timmar istället för de tillgängliga fem. Jag har hämtat hundarna på mammas jobb, känt mig förföljd av en taxi, och hämtat mina bokbeställningar på ett nytt postkontor... allt detta under en förmiddag! Jag flyttade ju under julen här och har inte beställt skönlitteratur på över 6 månader... har jag blivit galen? På grund av detta var det nästan lite nervöst att gå in på ett nytt ställa och hämta ut mina böcker, istället för gamla vanliga Coop Konsum... usch, vilken spänning! Böckerna fick jag med mig iallafall, och därför skriver jag det här inlägget (jag tenderar att dra ut på de här inläggen, är det någon som fortfarande läser? hallå?)

I PRESENT TO YOU, 
THE FIRST FICTION BOOKS TO ARRIVE IN MY MAILBOX
IN 2015.....
Endsinger (The Lotus War #3) - Jay Kristoff
The Dream Thieves (The Raven Cycle #2) - Maggie Stiefvater
Blue Lily, Lily Blue (The Raven Cycle #3) - Maggie Stiefvater

Ser ni vad fina de är? Jag spelade även klart min första playthrough av Dragon Age: Inquisition igår så jag har ÄNTLIGEN tid att lääääääsaaaaaaaaaa~ Eller, tid och tid, jag tänker TA MIG TID för jag är så sugen på att läsa de här böckerna hihihihi~ :3

Hur är det själva med lässuget? Har ni beställt några nya böcker, eller är ni kanske t.o.m. ute i bokhandlarna under årets bokrea

Wednesday, February 18, 2015

It's Kind of a Funny Story by Ned Vizzini

It's Kind of a Funny StoryTitel: It's Kind of a Funny Story
Författare: Ned Vizzini
Sidor: 444
Format: Paperback (Disney-Hyperion)
Release: 2007

Ambitious New York City teenager Craig Gilner is determined to succeed at life - which means getting into the right high school to get into the right job. But once Craig aces his way into Manhattan's Executive Pre-Professional High School, the pressure becomes unbearable. He stops eating and sleeping until, one night, he nearly kills himself.

Craig's suicidal episode gets him checked into a mental hospital, where his new neighbors include a transsexual sex addict, a girl who has scarred her own face with scissors, and the self-elected President Armelio. There, Craig is finally able to confront the sources of his anxiety.

Ned Vizzini, who himself spent time in a psychiatric hospital, has created a remarkably moving tale about the sometimes unexpected road to happiness.



RECENSION
Jag har inte läst på ett tag. För det mesta har jag läst enstaka sidor här och där, då och då. En skulle kunna säga att läsa över 300 sidor kurslitteratur i veckan inte direkt ökar suget att koppla av med ytterligare en bok, men det kanske bara är jag. Men så i mitten av januari fick jag av någon jävla anledning för mig att jag inte hade läst den här boken ännu, och att jag kanske borde göra det. Jag lånade hem två böcker: It's Kind of a Funny Story och Boy Meets Boy. Den senare har jag ännu inte påbörjat, men så är det ju tentavecka och jag prokrastinerar genom att skriva den här recensionen... men det gör inte till! Jag fick för mig att jag behövde läsa något "allvarligt", något som relaterade till min dagliga dos av ilska för mänskligheten (homofobi, rasism, våld, SÄNKT STRAFF FÖR ÖVERGREPP PÅ BARN?!?!?!?), så naturligtvis behövde jag något roligt om psykisk ohälsa och lyckliga icke-heterosexuella ungdomar. It's Kind of a Funny Story hör till det förra. 

Jag skulle inte säga att jag blev besviken av Ned Vizzinis bok, men jag blev besviken. Hoppsan? Jag vet inte vad jag väntade mig. Saknade den djup? Nja, den var väldigt lätt att relatera till - särskilt med det där om att inte palla skolarbetet, känna sig medelmåttig = depression (I can relate) - och jag tycker att den hanterade ämnet väldigt bra (säger jag dock utan större inblick i hur det är att faktiskt vara deprimerad, jag skulle inte klassificera mig som det och av den anledningen är jag lyckligt lottad). Ned Vizzini, som själv hanterat liknande psykiska problem som sin huvudkaraktär, tror jag dock har hanterat det någorlunda trovärdigt; jag vet iallafall att jag blev rädd av att läsa boken. Jag kunde relatera till ämnet och huvudkaraktärens ångest, och med vetskapen att Ned Vizzini gått igenom liknande problem så gjorde det mig rädd. Det var trovärdigt, i min åsikt, och därför var det även skrämmande.

Varför blev jag besviken då? Jag kan inte förklara det bättre än att jag inte fick känslan av kärlek för boken när jag läste den. Den var lättläst, den var intressant, den var till och med skrämmande - men jag kände inte mycket mer för den. Den kändes lite... hastig? Kanske var det så att jag blev obekväm med den just för att den var trovärdig och verklig, för att karaktärerna inte var underbara och älskvärda utan helt... verklighetstrogna. Verklighetstrogna på det sättet att jag ser sanningen i dem, men de är den typen av människor som jag i verkliga livet inte tål. Jag tål inte människor som tycker psykisk ohälsa är coolt, något att sträva efter, eller låtsas ha det för att de inte förstår vad den innebär. Detta är sidokaraktärerna, vill jag förtydliga, och inte huvudkaraktären, och de gjorde mig obekväm. Baksidan av myntet är då självklart att psykisk ohälsa har både glorifierats och följaktligen gjorts till en exklusivitet, det har osynliggjorts. När någon säger att de är deprimerade möts de ofta med "det är du inte alls", "du mår inte tillräckligt dåligt för det", eller "du låtsas bara för att få uppmärksamhet". Det gjorde mig också obekväm, för jag började ifrågasätta min egen mentala hälsa samtidigt som jag hemsöktes av dessa uttryck - för jag är inte exklusiv nog att kunna relatera till det? Förstår ni mitt dilemma. Det hör kanske inte så mycket till boken snarare än till den verkliga världen, men boken fick mig att tänka i dessa banor och det är därför jag lyfter det.

Jag fick som sagt ingen känsla för boken som skrev "fan vad bra den är!". Den var intressant, tankeväckande - men den var inte fantastisk för mig. Kanske var det obehaget som gjorde det, men vanligtvis brukar jag tycka om böcker som får mig att tänka till och väcka känslor. Det var något som inte riktigt sög in mig.

Trots det är det en bok jag rekommenderar. Jag rekommenderar den till de som är intresserade av en bok som tar upp psykisk ohälsa på ett trovärdigt sätt, som är beredda på att kanske bli lite obekväma med sin egen sits och andras beteende. Det är en intressant läsning för att få en mer individuell, personlig och kanske till och med mänsklig inblick i hur det är att leva med depression, och vad som kan orsaka det. Oftast när en läser om psykisk ohälsa är det medicinskt, vetenskapligt och dehumaniserat... det känns inte verkligt. I den här boken kändes det verkligt. Jag kunde relatera och ifrågasätta min egen hälsa och syn på psykisk ohälsa, vilket jag tyckte om. Så på ett övergripande plan tycker jag om boken - idealistiskt tycker jag om den - och i teorin hade det varit en perfekt bok för mig... men praktiskt nådde den inte hela vägen fram, tyvärr. Jag vill dock säga att trots att jag ger den en så låg poäng så rekommenderas den ändå, det är nyttig läsning. Lite som kurslitteratur, bra att kunna men inte helt gripande.